Grenada runt med lokal minibuss

Vi har i två omgångar tagit oss runt på ön med lokala minibussar. Första turen gick till ett naturreservat och sedan vidare till Grenville, den näst största staden på Grenada.

Vandring i djungeln…
…det blev inget bad.
Ormbunkar och bambu längs vägen medan vi väntade på nästa buss.
I Greenville lockade en underbar doft oss till denna fantastiska restaurang en trappa upp.
Det fanns mycket att välja på i diskarna, antingen för att ta med eller äta på plats.
Fantastiskt vällagat, gott och billigt.
Huvudgatan i Greenville.
Busstationen i Greenville.

Den andra turen gick via Greenville för lunch och bussbyte. Nästa stopp var Belmont Estate. Där odlas kakao och görs en fantastiskt god choklad.

Vår fantastiska guide hämtar en hyfsat mogen kakaofrukt.
En knäckt kakaofrukt med bönor. Det vita suger man av bönan. Smakar syrligt, fruktigt och gott. Bönan spottades ut….
Så här torkades bönorna förr. Kvinnorna rörde om med sina bara fötter.

Efter Belmont fortsatte vi med buss upp till Sauteurs, den mest nordliga orten. Med en ny buss tog vi oss tillbaka till St George längs västkusten. Det var en skräckfärd med unga förare som körde fort, riktigt fort, på de smala vägarna. I St. George var det skönt att hoppa in i ny buss som sniglade sig fram i rusningstrafik ner till Prickly Bay där vi ligger sedan en vecka tillbaka.

Restaurang och bar i marinan. Det är Happy hour mellan 17 och 18, tre öl för 36 kr.
Jolle-parkering inför barens Happy hour.
Happy hour är definitivt slut. Nu gäller det bara att hitta tillbaka till Andante. För naturligtvis har vi glömt att tända ankarlanternan och sittbrunnslampan.

Nu vet vi var de välbärgade bor, här! Det är sydkusten som gäller om man har pengar. Universitetet har egna bussar för studenter och anställda. Det är tyst och lugnt, mycket bra mataffärer, ambassadvillor och flotta hus. I marinan finns ett charkuteri-, kött- och ostaffär ägt av en fransman. Härligt!

Det ska bli intressant att se marinan i nästa vik där vi kommer att lägga upp Andante över orkansäsongen.

 

St George’s på Grenada

Efter att ha legat till ankars i över två månader beslutade vi oss för att lyxa till det lite lagom och lägga oss i en marina. Vi valde den enklare och mysigare Grenada Yacht Club framför den betydligt dyrare marinan Port Luis. Båda ligger i samma lagun i huvudstaden Saint George’s på Grenada. På bryggan hälsas vi välkomna till yachtklubben med alla dess regler:

Våra favoritreglerna är;
1. Ingen hög musik. Från alla vackra stränder som har restauranger hörs ständigt en form av raggierapp som vi tycker är ganska tröttande.
2. Inget obscent språk.
Yacht-klubben har bevakad infart.
Klubben har en trevlig pub och restaurang.

Fin utsikt mot havet,
och över den lilla marinan.
Här ligger Andante väl förtöjd brevid en annan svensk båt, Peach, från Göteborg. Trevligt!

Staden St George’s är trevlig. Här bor 20 000 invånare och på hela ön bor ca 107 000. Vi får gå ifred på gatorna, befolkningen verkar vara eller rättare sagt, vårt intryck är att de är relativt välmående och ganska jämlika. Wikipedia påtalar dock att år 2000 levde 30% under fattigdomsgränsen. Det kanske är så att de som rör sig i staden har det ganska bra. Grenada drabbades hårt av orkanen Ivan år 2004.

Staden breder ut sig längs vattnet,
snabb taxibåtar som kört kryssningspassagerare till stranden söder om stan, ligger och vilar,
fiskebåtarna samlas efter dagens arbete,
och husen klättrar upp för bergsluttningarna.
Det mesta finns inom gångavstånd.
Kryssningsbåtpassagerarna måste gå igenom ett varuhus för att komma in i staden. Smart!
Vill man ut ur stan är det bara att hoppa in i en av minibussarna.
Mycket folk rör sig runt busstationen.
Att få tillgång till el är en konst.
Att få sin restaurang att gå runt är också en konst. Att erbjuda wi-fi är nödvändigt.

Grenada kallas ofta ”Island of Spice”, kryddön, då här odlas och exporteras muskotnöt, kanel, ingefära, kryddnejlika, ekologisk kakao och kaffe. Turismen är viktig inkomstkälla och staden tar emot många kryssningsfartyg. Universitetet tar emot 5000 studenter som bidrar väsentligt till ekonomin på ön, allt enligt wikipedia.

Glad Påsk från Andante på Carriacou

Carriacou, ny ö och nytt land. Ön är i utveckling och har börjat anpassas för att ta emot turister. Det bor ca 7 000 människor på ön. Vi har ankrat i Tyrell Bay en stor bukt med hamn och två mindre båtvarv. Byn är liten men här finns allt som behövs; en bra mataffär, tvätteri där man kan lämna in smutstvätt, några restauranger och två dykklubbar. Trud låg ankrade i bukten så ön bjöd direkt på trevligt sällskap.

Kaffe, denna underbara dryck!

I tre dagar har vi varit utan riktigt kaffe, endast koffeinfritt pulverkaffe finns kvar. I den stora mataffären fanns flera hyllor med kaffe. Helt underbart, men vilket är godast? Vi köpte en sort i mellanprisklass i plåtburk och ett ekologiskt, 453.6 g för 100kr. Det billigare var helt ok och det ekologiska lokalproducerade var himmelskt. Tillsammans med den lokalproducerade chokladen blev det en fest.

Huvudorten, Hillsborough, ligger drygt 5 km från samhället där vi är ankrade. Ett perfekt mål för en promenad. Turistbyrån ska besökas, karta fixas, surftelefonkort inhandlas och pengar ska tas ut. Endast större restauranger och affärer tar kort, ofta mot en dålig kurs. Det är kontanter som gäller.

Soptunnor för skräp.

Alla öar har problem med att ta hand om allt skräp, möjligen Martinique undantaget. På skolan i en by vi passerade på vägen försöker man verkligen få folk att inte slänga skräp i naturen. Vi betalar glatt 5 EC-dollar (ca 15 kr) per skräppåse för att få slänga den i marinan.

En skola som tar ansvar.

Vi besökte öns museum.
Roy tillsammans med museiföreståndaren.

Tillbaka tog vi en lokal minibuss. Det var billigt och spännande. För någon extra dollar körde chauffören barn närmare hemmet och äldre upp för en brant backe. Han levererade även lunch till sin fru som jobbade på en båt som låg i hamnen. Överlämnandet orsakade lite lagom kaos mitt i avlastningen.

 

Vi önskar alla en riktigt glad påsk och hoppas att ni ska få vår och värme snart.

Utsikt från Lazy Turtle, restaurangen där vi nu sitter för att äta en god måltid. Restaurangen har även wi-fi och snart är vår blogg uppdaterad.

Tobago Cays, Mayreau och Union Island

Vi närmar oss Tobago Cays sent på eftermiddagen. Vädret är fint och det blåser inte särskilt mycket. Planen är att ligga innanför World’s End Reef. Men, väl framme kände vi att det var för oskyddat och sjön var för stökig. Att lägga sig längre in i bättre skydd var inte att tänka på. Det var fullt!

En skog av master vid Tobago Cays.
En av Tobago Cays öarna. Visst ser det härligt ut?

Vi fortsatte till den närmaste större ön, Mayreau, som egentligen är liten, ca 2,5 km2. En riktigt söt och trevlig ö. Att Trud och Ladybird också låg i Saline Bay där vi ankrade gjorde vistelsen extra trevlig.

Grillad lobster med hemlagade tillbehör på strandens restaurang. Gott!
Anders och Berit från Ladybird, och en lokal musiker står för underhållningen.
Bar och restaurang på ön.
Bar med rastafokus.
En nästan öde lugn strand på öns östsida. Tobago Cays syns vid horisonten.

Mer döda koraller än sand…
Getter betar så fort det finns lite gräs.
På väg tillbaka till båten.

Efter några dagar kände vi att Tobago Cays lockade på oss. Tobago Cays består av fem små vulkanöar omgivet av ett stort korallrev.

Utsikt över reven mot Tobago Cays.

Vid 10-tiden gav vi oss iväg så att så många som möjligt skulle hinna lämna området, och vi skulle hinna ankra innan området fylldes på med nya båtar framåt eftermiddagen. Mellan öarna Petit Rameau och Petit Bateau var det gott om plats och ankaret bet ordentligt.

Ankrar intill katamaranarmadan.
Samma båtgranne som i Mayreau. På stranden syn Tobago Cays restauranger…

Vattnet är otroligt klart och fint. Första snorklingsturen gjordes på sydsidan av Petit Bateau. Riktigt trevligt, såg en hel del stora koraller och små stim av färgglada fiskar. Det bådade gott och vi såg fram emot att snorkla vid det stora revet.

Där är förbjudet att ankra vid revet. Området bevakas av Marine Rangers. Det finns massor av stora bojar för båtar och små bojar nära revet för gummibåtar. Döm om vår förvåning, vi blev bestörta, större delen av revet var dött. Så sorgligt!

Vi såg flera sköldpaddor som betade av sjögräset på de sandiga bottnarna. Sköldpaddor simmade även mellan båtarna som låg ankrade. En stor rocka hade grävt ner sig i sanden strax intill vår båt, ögonen och den långa smala stjärten syntes tydligt.

Vi stannade bara två dagar på Tobago Cays. Området är spännande och vackert. Självklart vill alla seglare besöka det….

Union Island blev vårt sista stopp i St Vincent Grenadinerna (öarna som tillhör St Vincent). Vi ankrade i Chatham Bay som ligger på öns västsida och är en skyddad ankarplats med fin sandstrand.

Vi behövde röra på oss. På sena eftermiddagen när solen inte stod som högst gav vi oss iväg med solhattar och vattenflaska. En usel grusväg ledde upp till öns huvudvägar av betong. Kartan hade vi glömt. Tänkte att vi kom ihåg ungefär hur vägarna gick. Vi hade ingen lust att vända för att hämta den. Vi beslöt att gå i en timme och sedan vända och gå tillbaka för att inte riskera att behöva gå sista biten i mörker. Dessutom hade vi bara dragit upp gummibåten på stranden utan att låsa fast den då vi inte hittade något lämpligt ställe att fästa kedjan i. När vi gått i en timme var vi framme i Ashton, en by mitt på öns sydsida. Det såg ganska trevligt ut, folk umgicks och pratade med varandra. Tyvärr kändes det inte särskilt välkomnande. Vi funderade, gick det inte en väg tillbaka parallellt med den väg vi kom? Vi bestämde oss för att testa. Vi fick sällskap av två pojkar som var kusiner.

Pojkarna som slog följe med oss. De visar hur man äter frukten på Tamarindträdet. Man äter ”såsen” som omger fröna i skidan. ”Såsen” smakar sötsurt, riktigt gott och fräscht. ”Såsen” används vid matlagning, inom den traditionellla medicinen och för att putsa metall. Ur fröna kan man pressa ut olja.

Vi trodde att pojkarna tyckte det var roligt att prata med två främmande människor. Så naivt! Folk är fattiga och vi är en vandrade penningpåse. Vi gick längs vägen utefter sydkusten. Vägen slutade tvärt, mitt i skogen ganska nära bukten där båten låg. Det började skymma. Pojkarna hade inte sagt ett ord om att vägen tog slut i ödemarken. Dessutom ville de ha dricks för att de gjort oss sällskap. Suck! De fick några EC dollar, de hade ju visat hur man äter Tamarind. Den äldre pojken som var talesperson för dom båda tyckte att de fick för lite dricks, men de fick nöja sig med det de fått.

Karta över Union Island. Det var inte alls som vi kom ihåg det!

Vid vägens slut försökte vi hitta en stig ner till bukten, men nej, det var bara att ge upp. Det var mycket brant och skogen var tät. Mörkret skulle snart falla. Som tur var hade Roy spelat in vår vandring i sin sportklocka. Med hjälp av inspelningen hittade vi vår väg tillbaka. I ljuset från ficklampan i Åsas mobil tog vi oss ner för grusvägen genom den mörka skogen och fram till bukten där Andante låg ankrad. Vi hade gått 16 km, halva sträckan i mycket rask takt. Vi var trötta, svettiga och lite sura på oss själva för vi brutit mot våra regler; se till att ha karta, vänd i tid så att du aldrig behöver gå i mörker och håll dig till första planen.

Nere på stranden var det mörkt. Månen syntes inte. Skulle vi behöva simma tillbaka? Var gummibåten kvar? Öborna är fattiga, stölder förekommer i skydd av mörkret och en gummibåt är värdefull. På stranden finns en restaurang och en bar. I restaurangen var det fullt med ungdomar. Det låg massor av gummibåtar nedanför i sanden. Vår gummibåt skulle ligga närmare baren i mörkret. Var är den? Jubel! Båten låg kvar. Vilken tur! Lättade vätskade vi upp oss i strandbaren innan vi rodde ut till Andante. Efter ett härligt svalkande bad och mat under stjärnhimlen, sov vi mycket gott.

Morgonen därpå klarerade vi ut i Clifton, huvudstaden på ön. Seglade vidare i härlig undanvind till ön Carriacou som tillhör Grenadas Grenadinerna.

Många blågula flaggor i Bequia

 

 Direkt vid tenderbryggan hälsas vi välkomna till ön. Många båtar söker sig till denna vänliga ö. Små kryssningsfartyg ankrar i viken. Ön är känd för valfångst och båtbyggeri. Bob Dylan lät bygga sin segelbåt Water pearl här.

Husen och båtar är färggranna.

Utsikt över Admirality bay och Port Elisabeth.
Visst blir man glad av alla färger och blomsterprakten?
Svindyr hämtpizza vid kajen. Det var billigare att äta pizza på restaurang.
Färggrann affär längs huvudgatan.
Det är ganska lätt att hitta i byn.
Orkar man inte promenera i värmen är det bara att ta en jeep-taxi. Allt på eget ansvar, säkerhetsbälten, vad är det? Nåja, på de smala vägarna hinner inte hastigheten bli så hög….
Det är god service till båtarna. Vatten, is och disel levereras direkt till båten. Tvätt hämtas och lämnas tillbaka ren och torr. Vi ropade upp på kanal 67 och sa att vi ville ha tvättservice. Tvätten hämtades omgående och levererades några timmar senare fortfarande torktumle varm. Det fungerade  utmärkt, och inte var det dyrt!
Tomma ölflaskor på huvudet? Kanske ville han träna hållning eller balans?

På ön arbetar man hårt med att få folk att inte kasta skräp i naturen.

Ett försök till sopsortering och en varningsskylt för giftig äpplelik frukt, även blad och själva trädet är giftigt i fuktigt tillstånd.
Höga böter eller  fängelse för dom som kastar skräp. Helt verkningslöst enligt en man som kommenterade att jag fotade skylten.

Det är lätt att ta sig runt till fots på ön. Det är bara att följa någon av betonvägarna. Vi blev rekommenderade att inte avvika från dom då det kan vara svårt att först hitta en väg in och om man gör det kan det vara ännu svårare att hitta ut igen. Ön är inte stor, längsta vägsträckan från norr till söder är drygt en mil.

Längst i norr finns ”fristad” för sköldpaddor där man föder upp och släpper ut sköldpaddor.

Små babysköldpaddor. De små är en månad gamla och de stora fyra månader.
Med på sköldpaddeturen var besättningarna från Trud och Sans Peur. Här pratar Fred från Sans Peur med sköldpaddeskötaren.
Varje dag simmar det en sköldpadda förbi vår båt. De är svåra att fånga på bild då de bara går upp och andas ca tre gånger för att sedan dyka ner i vattnet igen.

Längs stranden från huvudorten Port Elisabeth och söder ut till Princess Margaret Beach och Lower Bay, finns en härlig promenad, Princess Margaret’s trail, med restauranger och stränder som avlöser varandra.

Princess Margaret’s trail.

Tre av restaurangerna på ön har svenska ägare eller delägare. Per Moberg lär vara kompis och stammis på en av dom. Någon hade sett honom i byn härom dagen. En kväll besökte vi svenskägda Papa’s som hade mycket god mat och bjöd på levande musik av ett lokalt band.

Från vänster; Åsa, Grete och Fred på Sans Peur, Mads och Lotta på Looma, Pia och Hasse på Trud och Roy.

St. Vincent
Huvudön, St. Vincent, har bland seglarna väldigt dåligt rykte då det tidigare förekommit rån, ibland med våld inblandat. Men nyfikna som vi var och stärkta av att vara flera tillsammans bestämde vi oss för att ta färjan över till huvudstaden Kingstown för att känna på stämningen och själva skaffa oss en uppfattning. Gatulivet och kommersen var intensiv. Vi blev lämnade ifred och kunde promenera utan problem. Utanför Kingstown, inom gångavstånd från färjeterminalen ligger Botaniska trädgården som alla turister rekommenderas besöka, vilket vi naturligtvis gjorde. Det blev ett mycket trevligt och lärorikt besök.

Fred & Grete, Lotta & Mads, och Roy på färjan till St. Vincent.
Vår mycket kunniga och trevliga guide Elroy demonstrerar luftrötternas styrka på  Ficus elastica.
Muskotnöt odlas på öarna. Nöten anses vara ett afroditikum och ett måste i rom-punchen.
Rom-punch med riven muskot. Helt okey, tycker t.o.m. jag, Åsa, fast jag inte gillar drinkar.

Dags för lunch efter en svettig förmiddag, men var skulle vi hitta en lugn och bra restaurang? Lonely planet hjälpte oss förstås. Dock blev det inte den rekommenderade restaurangen utan den som låg ovanför. Gott och mycket proffsig servering – det var en överraskning.

Härlig miljö och bra restaurang på taket.

Vi ville se mer av ön så nu var det dags att ”tjafsa” med taxichaufförerna för ett bra pris. Laddade och med dåliga erfarenheter från grannön St Lucia beredde vi oss på prutning… Döm om vår förvåning när chauffören gav oss ett bra pris strax under det pris som regeringen rekommenderar. Han var dessutom en utmärkt guide. Vi kan absolut rekommendera ett besök på St. Vincent, det var trevligt och inte alls lika dyrt som t.ex. i Bequia.

Kirk, vår utmärkta chaufför, Roy och Mads. Piratens of the Caribbean spelades in på ön. Tyvärr hann vinter åka och besöka någon av inspelningsplatserna, man kan inte få allt…

Tillbaka i Bequia; Svenska båtar kommer och går. Trud lämnade ön för några dagar sedan, Sans peur har gått norrut. Looma (LOtta Och MAds) är kvar.

Anders och Berit på Ladybird från Grythyttan!!!? och Ash med ungdomarna Niklas, Ingrid, Filip och Alicia, har kommit. Vi hamnade vid samma bord på Mac’s pizza och lyssnade på irländsk folkmusik. Musikerna är också seglare och har lyckats få några spelningar på ön. Trevligt!

Sjungande seglare.
Från vänster; Mads, Anders, Roy, Filip, Alicia, Ingrid, Niklas, Berit och Lotta.

Vårt nästa mål är Tobago Cays som ligger strax utanför Mayreau. Tobago Cays består av många små öar i ett korallrev. Ett måste att besöka.

Vår färd i andantetempo så här långt; Barbados, Martinique, St Lucia och Bequia med utflykt till St. Vincent.

Soufrière, samhället vid svavelgruvan

Den här trevliga välkomstskylten mötte oss efter besöket vid svavelkällorna när vi vandrade ner till bukten där Andante låg förtöjd i en boj.
En kvinna som också var på väg ner till samhället.
Huvudgatan genom byn. Intressant hur el-försörjningen är organiserad.
Den lokala marknaden.
Hamnen verkar här fridfull, men gatan var full av taxichaufförer som erbjöd sina tjänster. På redden kom även småbåtar som erbjöd tjänster eller frukt och grönt. Väldigt typiskt för ett land med många fattiga, hela tiden ska det köpslås och förhandlas. Väldigt tröttsamt för alla som gillar fasta priser.
Västsidan av ön domineras av dessa två toppar, Petit Piton och Gros Piton, som är en del av  kanten på ”drive in vulkanen”. Topparna finns även på St Lucias flagga.
Området är klassat som världsnaturarv.
Kusten vid Soufrière är marint reservat. Det är inte tillåtet att ankra utan endast att förtöja vid boj. Allt för att befrämja återväxten av koraller. Den härbilden är tagen från gummibåten. Vattnet är så klart att korallerna syns tydligt från ytan.
Gråhägern spanar ut över vattnet i solnedgången.

Efter detta intressanta men tröttsamma besök på St Lucia valde vi att segla förbi St Vincent till Bequia. Tyvärr har St Vincent fått dåligt rykte bland seglare då folk bl.a. blivit rånade. Hoppas de får bukt med säkerheten så att seglarna återvänder.

Bequia blir intressant att besöka då vi fått intrycket av att det är en favoritö bland svenskarna. Här samlas många för att fira jul och nyår på någon av de tre restaurangerna som ägs av svenskar.

”Drive in Volcano” på St Lucia

Svavelkällor, ett oemotståndligt turistmål. Det måste besökas!
Det här verkar lovande, gult svavel längs bergväggen.
En svag doft av svavelväte (ruttet ägg) fyller luften.
Svavelhaltig ånga får leran att koka.
Tidigare fick besökarna vandra mellan de kokande karen, men efter att en stenbrygga rasat under en geolog får man gå på behörigt avstånd. Geologen överlevde. Dock var det inte ovanligt att skosulor förstördes och fotsulor sveddes,

berättar vår trevliga guide.
Leran är naturligtvis mycket hälsosam att bada i, särskilt om man lider av t.ex. psoriasis eller har eksem.
Det här ser väl hälsosamt ut? (Tyvärr kom ett litet finger med i vänstra hörnet…)
Det mycket intressanta besöket avslutas med information  om  vulkaner på ett litet museum och därefter erbjuds shopping förstås.

Paradis med restriktioner

St Lucia och Martinique verkar vara riktigt olika.

På Martinique talar de franska, ön tillhör Frankrike och är en del av EU, de kör på höger sida och samhället känns relativt jämställt.

På St Lucia (Rodney Bay och Margot Bay) talas det engelska, ön är självständig och medlem av Samväldet, de kör på vänster sida och husen och marinor är nya och lyxiga. På redden kommer diverse farkoster för att sälja bananer, annans m.m.

I Rodney Bay var det ordning och reda med många tillrättavisande skyltar. Vi möttes av följande;

På väg in till marinan, inga ”brädor”!
Välkommen! Det kostar 15 kr för varje skräppåse du vill slänga.
Betande djur förbjudet.
Inget tiggeri, inget ”häng”, inget erbjudande av tjänster.
Parkering förbjuden.
Entré förbjuden.
ännu fler förbudsskyltar….
Hm får man eller får man inte, hoppa i, dyka eller fiska?
Misstänker att no är felstavat, ska nog vara now, för det verkar inte rimligt att man ska öka farten inne i hamnen…
Gatubild från Rodney Bay.
Marinan i Margot Bay.
Strand i Margot Bay.

Betalande turister från stora segelbåtar som ligger i marinan och kryssningsfartygens gäster är välkomna. Vi snåla ankrande segelbåtar får försöka trängas på de få ”dinghy”-platser som erbjuds. Ska bli intressant och se hur kommande öar hanterar snåla ankrade yachtisar.

Andante seglar söderut

Efter intensivt trevligt umgänge lämnar vi nu ”Europa”. Då kommer det inte att finnas samma snabba och billiga 3G som gäller inom Europa. Martinique tillhör faktiskt EU. Vi kommer hädanefter att använda restauranger och caféers wi-fi.

Här i Le Marin har vi sagt farväl till våra amerikanska vänner Curt och Nancy.

Curt, Nancy, Roy och Åsa.

Vi har bestämt med Pia och Hasse på Trud att träffas på vägen söderut. De kommer att passera oss då de ska lägga upp båten på Trinidad och åka hem i slutet av april. Det är så kul att våra döttrar sammanfört oss!

Karin och Hasse på Barbasol ligger också här i Le Marin. Andante, Trud och Barbasol ligger på rad….. trevligt! Vi har känt Karin och Hasse länge, de är gamla grannar och är aktiva i Långedrags sjöscoutkår, vilket vi också var när barnen var små. Nu är de på väg hem efter två säsonger i Karibien.

Hoppsan, vad konstigt ljus det blev i kameran! Vi var ute och åt massor med mat på en trevlig restaurang i marinan. Till vänster sitter Simon (Hasses son), sen kommer Karin och Hasse.
Hm, svart-vitt är kanske bättre?

Våra planer är att lägga upp båten på Grenada och flyga hem första maj. Då blir det bråda dagar, huset i Ekebäck ska renoveras klart och alla projekt ska göras färdigt. Erika och Simon ska gifta sig och kommer att ta över huset. Det är dags för nästa generation!

Vi har köpt en tomt på Styrsö och ska planera/bygga en modern sommarstuga. Med så mycket roligt att göra och med båt kvar i Karibien så har även jag, Åsa, bestämt mig för att gå i pension. Nästa båtsäsong blir det norra Karibien, USAs östkust upp till Canada och vikingtraden Grönland, Island, Färöarna och Skottland. Planen är sedan att ha båten i medelhavet.

Men, det är sen, nu ska vi njuta av Paradiset i andantetempo och långsamsegla till St Lucia, St Vincent, Bequia, Grenadinernas små öar för att i april förbereda uppläggning av båt. Vi måste förstås hinna turista också.

Rhum, banan, vulkan och nya vänner

Sedan en vecka tillbaka är vi åter i Le Marin. Vi ska bunkra mat och disel inför fortsatt segling söderut. Egentligen hade vi tänkt runda Martinique och sedan gå söderut. Men, det har blåst mycket och squallen har kommit ganska tätt. Bekväma som vi blivit, bestämde vi oss för att gå söderut på läsidan av ön.

Beslutet underlättades av att Trud från Göteborg låg i Le Marin. Trud är också en allegro 33:a precis som vår båt. Vi har haft mejlkontakt sedan vi upptäckte varandra genom våra döttrar Erika och Petra som är kompisar. Vi är mycket imponerade av att de har en egen traktor för att dra hem båten till sitt hus.

Hasse och Pia på Trud. De känns som vi är gamla goa grannar, vi har väldigt trevligt tillsammans.

I helgen hyrde vi bil. Vi ville absolut bestiga vulkanen Mont Pelée och besöka ett rommuseum.

Vi följde den röda vandringsleden från parkeringen upp mot toppen och längs kraterkanten. Roy gick upp på toppen. Det regnade och blåste så jag avstod.

Mont Pelées senast utbrott var 1932. Vulkanen blev känd 1902 efter ett stort utbrott då dåvarande huvudstaden Saint-Pierre förstördes. Den enda överlevande var en fånge som satt i fängelse bakom tjocka murar.

En trött, blöt och svettig vandrare en bit ner i kratern.

Vi hade blivit varnade för att toppen på vulkanen alltid låg i ett moln. Passadvinden stiger på vulkanens ostsida och släpper där ifrån sig mycket regn. Men man vet aldrig, molnen kan skingras, så vi gick och hoppades.  Turen var betydligt svårare än vi tänkt oss. Det var brant och blött, squalls kryddade det hela med mer vatten och hårda vindbyar. Både händer och fötter fick användas under långa sträckor. Träningsvärken gör sig fortfarande påmind….

Bild på vår vandringsprofil från Roys klocka. Det gick långsamt, sitta i segelbåt är ingen bra träning inför bergsvandring.

Dagen efter var det inte tal om några fler vandringar. Det blev rommuseet och bananmuseet som låg nära varandra.

Den gamla reklamaffischen är hemsk, tur att tiderna förändras!
Vackra gamla kärl..

Bananmuseet var en hit – riktigt intressant. Enligt Bananmuseet finns att det finns över 1000 varianter av banan, varav 300 är ätliga! Tyvärr framgår det inte hur de räknat. Ser därför framemot Bananmuseet på Guadeloupe och i Belgien som måste besökas!

Musa balbissiana.
Figue rose.
Benedetta.
Kakambou.

Inte bara dans på rosor

Livet kan inte alltid vara en dans på rosor, ibland måste det vara fest också. Så är det idag i Fort de France dit vi återvänt för att hämta vår nya kyl som beställdes för några veckor sedan.

Tillsammans med Curt och Alex från S/Y Rum Tum Tiger deltog vi i Martiniques stora karneval. Klädkoden är rött.

Hmmm…. vilka konstiga typer…

… kanske befinner vi oss inte i Paradiset trots allt?

En del ser ut att komma direkt från skärselden, fast de luktar lakrits.

För att riktigt få känna på karnevalsstämningen så dansade Roy med i paraden en liten bit.

Även karnevaldeltagare behöver fikapaus med mobilsurf.

 

Bonjour a tous!

Den två veckor långa franskkursen i Fort de France avslutades idag. Det har varit riktigt roligt att sitta på skolbänken och plugga.

Min marteniqueanska ” professeur” Madame Melissa Voltien har tagit mig och mina tre klasskamrater en god bit upp för den ändlösa Franska språkbacken.

Vi fyra elever kom från fyra olika länder, Storbritannien, Iran, Slovakien och Sverige och kommunicerade med varandra på franska. Det var kanske inte alltid som kommunikation fungerade utan missförstånd. Men kul var det.

Direkt efter skolavslutningen lämnade Andante Fort de France och är nu ankrad i en lugn och vacker vik på den västra delen av Martinique

Karneval, festen före fastan!

På tisdag den 14 februari är det fettisdagen eller Mardi Gras som det heter på franska. På onsdag, askonsdagen, börjar fastan. Martiniqueborna laddar upp ordentligt inför fastan med olika parader/karnevaler. Ordet karneval kommer troligen från medeltidslatinet carnelevare eller carnelevale och betyder ta bort kött (enl. wikipedia). Det är flera olika parader inför fastan.

I lördags var det ”Bet a Fe” (eldfluga på kreol) parad i Fort de France. Det är den enda paraden på kvällstid och då ska ljuset flöda och glittra. Vi förstår att det finns flera bottnar i val av namnet ”Bet a Fe” men kan tyvärr inte redogöra för det på ett begripligt sätt.

Under paraden fanns det så klart massor av mat och godis att köpa. Olika orkestrar och företag med anställda och deras familjer gick bakom olika banderoller. Här kommer några bilder från paraden:

Här var det kalla drycker!
Paraden börjar.
Åh, vad det är långsamt att vänta och sent börjar det bli också…
edf – elverket som ger elektricitet.
Ungdomar i edf-delen av paraden.

Sjukhuset har också en orkester…

Vackra damer…

Riktiga eldflugor? Tänk att plastmuggar kan vara så dekorativt…

 

Spännande hattar….

Stilstudie av kvinnliga trumslagare;

Trummorna dånade i natten. De skrämde dock inte bort andra märkliga figurer i paraden…

Givetvis kom det en regnskur mitt i paraden, men åskådarna var förberedda, plötsligt var det ett tak av paraplyer längs trottoaren.

Den stora karnevalen är på söndag. Då presenteras karnevalkungen Vaval som är en gigantisk karikatyr av en känd person/politiker/ vars gärning invånarna vill häckla. Vid hans sida sitter karnevalsdrottningen.

Dagarna därefter är det parader med olika teman. På askonsdagen, sista karnevalsdansen är färgkoden svart och vitt, och i skymningen bränns karnevalkungen Vaval, kvar blir endast askan. Vaval är död, leve Vaval 2019!

Livet i Paradiset fortsätter

Vi stannade i bukten utanför Ste Anne i en vecka. Bukten är en oerhört populär ankringsplats och många stannar i flera veckor. Vattnet är fantastiskt med ett siktdjup på över 5 meter trots alla båtar (vi ankrade vid fem meters djup).

Solnedgång över båtarna till ankars i Ste Anne.

Ste Anne är ett trevligt samhälle med bra restauranger, två bra  mataffärer (vilket inte är självklart har vi upptäckt), fina stränder och bra promenader. Det går att ta egna gummibåten eller buss till Le Marin som har allt en seglare behöver.

Färgglada ”hytter” för uthyrning.
Torghandel och försäljning av lokala produkter till turister.

Le Marin och Ste Anne är inom VHF-avstånd så det är lätt att kommunicerad mellan båtarna och det har bildats en internationell community. Varje morgon kl. 8,30 är det sändning på kanal 68. Måndag, onsdag och fredag är det nyheter. James som håller i det är mycket proffsig. Han måste vara en gammal radioman. Alla dagar kan man söka kontakt, fråga något eller annonsera aktiviteter.

En aktivitet som annonserades ut var noodeling. Vi googlade och fann att det var att fiska kattfisk med händerna, men det stämde inte…. till vi till slut förstod att det var vattengympa!!!! Inget för oss alltså.

Nancy tog med mig på Ladies luncheon som är på onsdagar. Det var intressant på många sätt; skaffa sig ett nätverk, få reda på saker, lättare att delta i aktiviter som noodeling och vandring, lära känna människor, få insikt i hur en egen community bildas och utvecklas, mm. Vi var ca 15 damer i olika åldrar och med olika erfarenhet av segling. De flesta var amerikaner, några kom från UK och Kanada, vi var två svenskor. Jag kommer absolut att gå dit igen om tillfälle ges.

Termitbo i mangroveskogen.

Senaste vandringen var så intressant att vi bestämde oss för att gå sträckan igen och lite till för att bl.a. fotografera. Tyvärr har det visat sig att mina smalben inte klarar värme och vandring. Jättetråkigt! Jag får stora röda utslag. Allt är läkt nu och efter ivrigt googlade hoppas jag att det inte återkommer om jag vid paus lägger upp benen på en stol, typ. Hoppas det hjälper….

Nudist och regnbågsstrand.
Klippor….
Roy beundrar utsikten över strandängarna.
Va, är det gamla fiskenät uppe i träden?
Men, det är ju en växt! Vad för växt har jag ännu inte lyckats klura ut.

Efter en mycket trevlig ”på åter-seende-lunch” med våra nya vänner Nancy och Curt seglade vi norrut mot Fort de France som är Martiniques huvudort.

Fiskare.
Skönt att få testa lagad genua och nytt rullfocksystem.
Nej, det är inte dödkallegrottan utan Diamond rock.
Karibiska regnkläder som torkar snabbt.

Väl framme såg stan väldigt urban och trist ut på håll så vi ankrade i en vik mittemot, Mitan bukten, som skulle vara trevlig och bra. Till Mitanbukten åker Fort de Franceborna själva över helgen för att bada. Tja, strand och by var väl ok, men inte som Ste Anne. Det bästa var att vi fick tillfälle att träffa Oscar och Lisa på S/Y Hilma från Lysekil över en drink. Vi träffades första gången i Pernich i Portugal.

Igår morse gick vi till Fort de France och ankrade. Insåg att det var mest praktiskt då Roy bestämt sig för att bättra på sin franska och gå på kurs i två veckor.

Företagscenter, Fort de France.
Kryssningskaj.
Strand och kaj för gummibåten.
Ankring i lä av Fort St Louis. Alla fyra bilderna ovan är tagna från båten.

Vädret i helgen och tills nu har varit omväxlande regn och sol, och kraftiga vindar ca 12 m/s i byarna. Egentligen ganska trist. Enligt prognosen ska vädret bli som vanligt passadväder igen i slutet av veckan.

En grön leguan (Iguana iguana) mötte oss på kajkanten. Hen tittade efter en lurvig råtta som flydde i panik, och leguaner som är vegetarianer!

I Fort de France finns det mesta. Vår gamla kyl orkar inte hålla kylan trots en massa trixande så nu har vi beställt en portabel effektiv båtkyl. Det blir skönt att åter kunna köpa yougurt och annan lyx som behöver kyla.

En vanlig gata i gamla delen av Fort de France.
Dekorerad stolpe på gatan ovan.

Jag vet inte om den sociala VHF-kanal 68 gäller här också då vi endast är drygt 30 båtar jämfört med säker över 1000 båtar i Le Marin och Ste Anne. Har inte hunnit lyssna än.

Det är många svenskar i Karibien bara i den här bukten är vi fyra svenska båtar. Två av båtarna träffade vi i Europa innan överseglingen.

Nu börjar någon form av vardag här och det är riktigt behagligt med många bad, upptäcka nytt och bara allmänt vardagsvara…..

Livet i Paradiset

Efter tio dagar i Le Marin i stilla vatten vid pontonbrygga har vi nu förflyttat oss till nästa vik och ligger till ankars. Le Marin var stort och välorganiserat.

Utsikt från vår båt vid bryggan.
Bryggvägen till vår båt.
Vid bryggan ligger både nyare, stora båtar och båtar som kräver ett visst underhåll. Alltså inte bara lyx och inte bara vrak utan en salig blandning och allt däremellan. Hur tar man t.ex. sig an en gammal förfallen båt som man ärvt?
Säkerheten är god. Men, att lämna gummibåten endast förtöjd med en tamp utgör en för stor frestelse. Kedja och hänglås ska det vara.
Brygga för gummibåtar.

Vi har lämnat en av Västindiens största marinor med 700 platser och massor av bojar. Servicen har varit utmärkt; vi har nytt förstag, lagat segel, tvättat alla våra kläder, bunkrat mycket mat, ätit gott tyvärr en, kanske två för många pizzor. Skulle dock pizzabehovet öka finns det naturligtvis en pizzabåt som levererar direkt till båten (för övrigt samma person som driver riggverkstan – alltså en riktig entreprenör).

Vi ligger nu utanför Ste Anne några kilometer söder om Le Marin som vi lämnade i fredags.

Vi är inte ensamma i viken! Många vill njuta av Paradiset. Vi är minst sex svenska båtar på redden.
Närmaste stranden.

Idag söndag, var det dags för vandring med mat igen. Vi gick ca 12 km. Den här gången blev det inga asfaltvägar.

Ny vandring till Martiniques södra udde.
Vandringen är inte helt ofarlig. Man ska t.ex. inte vila under en kokosnöt palm.
På Martinique är miljömedvetenheten stor. Stigen ändrad på grund av erosion.
Alla vill till stranden i en fin söndag. Vi har vandrat längs och mellan stränderna. Vissa av stränderna kan man förstås nå även med bil.
Ett fint lunchställe vi valde.
Även banansmygen tyckte att lunchen smakade bra. Det är nektarinjuice i boxen.
Här bröts gammal korall och snäckskal för utvinning av kalk.
Dessa brännugnar som ligger nära vattnet användes för att få fram kalk till jordförbättring, cement och för att ta bort orenheter vid sockerframställning.
Fågeltorn och spång för fågelobservationer.
Röd mangrove, Rhizophora mangle. Det finns många arter av s.k. mangroveträd och som lockar till ytterligare studier. Jag tror det får bli ett eget inlägg lite senare.
Ardea alba, ägretthäger.
Vinkarkrabba, Uca rapax, hanen som har en förstorad klo vinkar med den för att locka till sig honor och skrämma bort andra hanar. Den förstorade klon gör att hanen bara kan äta med en klo – han får jobba hårt för att få i sig mat. Honan kan använda båda sina klor för att äta.

Mycket är spännande och intressant i Paradiset. Men, vi tenderar att tycka som Oscar Wild; ”Paradiset är tråkigt för våra vänner är inte här”, och inte heller vår familj och släkt, vill vi lägga till.

Kanske kommer vi på andra tankar (tror dock inte det) för nu ska snart andra delar av Paradiset upptäckas!

Le Marin på Martinique

Med blixtens hastighet har en dryg vecka gått här på Martinique. Vi har nu ett nytt förstag och ny rulle. Seglet blir troligen klart nu i början på veckan. Sömmarna behöver förstärkas och ev. hål måste lagas.

Riggverkstad.
Unga modiga killar i masttopparna.

Luftläckaget i motorn är identifierat och åtgärdat.

Den stora nya solpanelen som ska ge oss mycket ström på redden är hopplöst trasig. Tillverkaren Sunbeam har hitintills varit mycket tillmötesgående och kommer att ersätta den. Tyvärr blir det orimligt dyrt att skicka den till Martinique så en ny är inhandlad och håller på att monteras. Vi ser fram emot ännu mer solel framöver när vi har två ”nya” paneler.

Tvättstugor är social mötespunkt även i Karibien. Jag, Åsa, träffade där Nancy och Curt på Katamaranen Rum Tum Tiger. Ett passande namn för två sångare på en båt. Nancy och Curt är från Arizona och byter öknen mot havet på våren.

Nancy och Curt på S/Y Rum Tum Tiger.

Vi blev inbjudna till deras båt och fick många tips och bra information. Bl.a. så är det på VHF:n nyheter, allmän info om sociala aktiviteter och möjligt att få kontakt med andra seglare om man vill sälja/köpa/få hjälp eller tips. Allt är på engelska och lätt att förstå. Kan James som håller i det vara en gammal radioman? Sändningen är riktigt proffsig och sänds 8.30 på kanal 8 måndag, onsdag och fredag.

Igår, söndag, kände vi att vi började få lite vandringslust med mat. Vi hade fått tips av ett polskt par i en Allegro 27:a att det gick bra att vandra tvärs över ön. Utrustade med vatten och badkläder gav vi oss iväg. Väl över på andra sidan ön hittade vi vid lunchtid en trevlig restaurang med havsutsikt. Dagens meny med förrätt, varmrätt och kaffe för 20 euro blev vårt val. Allt smakade utmärkt.

Blomsterprakt längsvägen.
Vi väntar på maten.

Därefter följde vi en vandringsled söderut längs kusten.

Bra information. Det märks att Martinique är franskt.
Tydliga skyltar.
Även i högvatten (plus ca 1 dm) ska det vara bekvämt att gå. Men, vad är det i alla hålen? Svavelvätedoften är stark, kan något leva här?
Hålen var krabb-bon. Krabborna var många och verkade må bra.

Paradisiska stränder och klippor avlöste varandra.
Två trötta och svettiga vandrare.

Det var betydligt längre än vi räknat med. Vi hade tänkt gena längs småvägar tillbaka, men småvägarna var på riktiga landsbygden och avstängda. Som tur var stannade en tjej och frågade om vi ville ha lift. Hon hade passerat oss tidigare och insåg att vi inte skulle vara tillbaka förrän efter mörkrets inbrott och kanske i regn. Vi tog tacksamt emot erbjudandet och hoppade in i bilen. Nu kom vi fram torra och i solnedgången. Tänk vad fina och omtänksamma människor det finns. Totalt gick vi ca 16 km.

Vi kommer att ligga kvar här vid bryggan en vecka till och sedan blir det ankring i närområdet. Vi gillar att vara här. Le Marin är ett riktigt marint centrum med all service som kan behövas.

Här bogseras den nya generationens seglare ut för undervisning och träning.

 

Martinique

Resan över till Martinique tog ca 1 dygn med många squalls på vägen. Vi fick en bra plats i marinan i Le Marin för att kunna montera det nya förstaget. Inklareringen var snabb och effektiv. Vi behövde inte ens visa pass, vi var tillbaka i EU!

Natten var helt lugn, ingen dyning, inte ens ett litet gupp. Vi sov länge och lugnt. Inga knirkande ljud från båten, inget vågskvalp, inget nattvak och inga rusningar upp i sittbrunnen för att kolla att allt var som det skulle. Vaknade i soluppgången till fågelsång. Åh, så njutbart!

Morgonstund i Le Marin.

Vi var tvungna att såga sönder förstagsprofilen för att få loss seglet. Det skedde under en del stön och svordomar, samt med efterföljande muskelvärk.
Fripassagerare från atlantseglingen. Enligt påväxtexperten Fonsa fäster långhalsarna (Lepas anatifera) i bakvattnet i aktern på båtar, vilket härmed visas.

Framme i Karibien

Till Barbados ska man flyga eller komma med kryssningsfartyg, inte med segelbåt. Vi valde att gå till huvudorten Bridgetown trots varningar från två pilots (seglingsguideböcker) och Fonsa Jr. Det finns en bra marina på Barbados men som främst är avsedd för den inhemska befolkningen. I den brittiska piloten skrev man ungefär ”båtar mindre än 45 fot göre sig icke besvär”, vår båt är 33 fot.

Vi ankrade i alla fall i Carlisle Bay i Bridgetown. Det var ganska mycket dyning och uthyrnings-vattenskotrarna valde att ta oss som rundningsmärke, suck! Vi valde därför att lämna Barbados tidigare än planerat dvs så fort John flugit hem. En annan bidragande orsak var att vi ville få nytt förstag och seglet reparerat. Barbados är inte platsen för det.

John hos Immigration, efter att gjort hälsodeklaration och passerat tullen.

Piloterna varnade även för byråkratin i Bridgetown. Den är fortfarande ett hantverk och alla dokument skrivs för hand, även kopiorna. Tjänstemännen var trevliga och vänliga på det sätt man blir när man har all tid i välden.

Men, hur var Barbados? Helt underbart. Klimatet och stränderna är fantastiska. Människorna var vänliga och trevliga (trots stora skillnader mellan de som har mycket och de som har mindre). Stämningen var glad och positiv, inget aggressivt. Familjen Fonselius tog oss till en italiensk—bajansk restaurang med underbar strand utanför. Alla stränder var publika så i princip skulle man kunna strandpromenera längs hela västsidan.

Lunch med familjen Fonselius.
En tjusig badbrallis!
Paradisisk sandstrand!

Den lokala bussen var enkel att ta.

Underbar färd till karibiska tongångar på hög volym.
Med en huvudväg norrut var det bara att välja åt vilket håll man ska out of city eller som nedan to city.

Folk och stadsliv var roligt efter tre veckor till sjöss. Vi hade gärna stannat längre om inte ankarplatsen och alternativet att ligga inne i Bridgetown varit så dåligt.

Den gamla delen av Bridgetown var kulturminnesmärkt.
Vackert hus i kolonial stil.
Mindre vackert hus i kolonial stil.
Väggmålning.
Gränd.
Centrum var fullt av ”Petssongranar” från samväldet. Mycket charmigt och tecken på stor kreativitet. Vad sägs om pet-flask-stjärnor?
Unga soldater övar inför installationen av den nya premiär ministern. En mamma förklarade stolt att det var andra kvinnliga premiärministern på Barbados.
Waterfront Café till höger på bilden blev snabbt en favorit.
Sista kvällen på Waterfront café till jazztoner med familjen Fonselius.

John observerar och reflekterar

En seglares vardag består av trimning, att anpassa sig till de ständiga rullningarna.

När seglen är hissade trimmas de genom att korrigera kursen!

Tombolan, att gå på toa, trimmar koncentrationen på det som ska göras samtidigt som händer, fötter, rygg och huvud tar spjärn för att inte snurra, rulla runt.

Huvudet i hinken, tvättar hår och kropp naken i sittbrunnen, huvudet i hinken samtidigt som fötterna krampaktigt håller i hinken, trimmar rörlighet och smidighet.

Bättre med en fågel i handen än tio i skogen – intag av mat sker vid med-rullning och fångas upp vid mot-rullning, trimmar till timeingen.

Spöksegling, nattvakt med släckta lanternor, trimmar fantasi och verklighetsuppfattning när ljud och ljus fenomen tolkas ensam i ett rullande universum.

Konsensus, befinner oss i sittbrunnen och det regnar. Den fria diskussionen handlar om regnet kommer uppifrån eller från sidan. Efter 45 min konstateras att vi är blöta och går in, trimmar medkänsla och omtanke om varandra.

En seglares vardag – rullar på!

Gott Nytt År! Vi är framme i Karibien!

Framme på Barbados efter 21 dagar på Atlanten!

Först av allt vill vi önska alla ett riktigt gott nytt år med god hälsa, många härliga stunder med nära och kära och så några spännande och uppiggande äventyr.

Vårt eget äventyr att korsa Atlanten har på det stora hela gått väldigt bra. Vi har haft kraftfull förstärkning då Åsas bror John har gjort oss sällskap över. Det har varit mycket bra att vara tre.

Seglingen började försiktigt med stiltje och svaga vindar det första två dygnen. Sedan kom mer ojämn vind som successivt övergick till att bli en stabil, varm, västlig passadvind. Vi seglade med spirad genua och stormfock. Första veckan hade vi fortfarande tunna sommartäcken medan vi nu har en dygnstemperatur på 25-27 grader och sover med endast ett lakan som täcke.

Spirade försegel.

Under andra seglingsveckan hade vi väldigt många squalls, särskilt på nätterna. Squalls är regnmoln med mycket vind som snabbt bildas och snabbt går över. Och det är naturligtvis under dessa squalls på natten som det hände saker.

Squalls – det regnar och blåser!

En natt hördes en stor smäll, ena skotet gick av! Roy rusar upp på däck iförd säkerhetssele och får rullat in genuan. Vi som hade investerat i nya skot på båtmässan! Skoten är verkligen kassa, de ger för mycket friktion så det blir slitytor där vi spirat med spinnakerbommen.

Några nätter senare, på juldags morgon, hördes ett konstigt fladdrande ljud, Roy har vakten…. förstaget med rullgenuan går av!!! Roy är snabbt upp och får rullat in genuan innan vi andra två hunnit märka vad som hänt. Det här är tredje gången staget går av!!! Två gånger på Nordsjön och nu över Atlanten!!! Vad är fel? Staget var nytt och en mm kraftigare än det förra. Genuan fick hänga i fallet fastbundet i det extra säkerhetsstaget. Tur vi har kvar det och även ett kutterstag, så det var ingen risk att vi skulle förlora masten. Genuan fick hänga i fallet några dagar tills nytt ljud påkallade uppmärksamheten. Rullfästet började slå mot masten. Genuan måste ner! Efter en svettig förmiddag i god vind och lagom dyning, dvs inte särskilt lättarbetat, är genuan nu surrad på däck. Rullprofilen gick inte att rädda. Nästa stag ska förses med toggel, hoppas det hjälper. Nu gäller att se till att inga flygfiskar fastnar i den surrade duken och ligger och jäser i solen.

Här räddas genuan med muskelkraft….

Varje morgon är det flygfiskrond. Det brukar vara ca tre fiskar som hamnat på däck eller i sittbrunnen. Efter en natt hade vi dock 32 stycken! Vi har inte sparat dom till lunch då de ofta är ganska små. Roy påstår att vissa är mer flugfisk än flygfisk. Första avsmakningen får nog bli på restaurang.

En härlig lunch på färsk nyfångad fisk har vi fått. Vi kan tyvärr inte fiska mer då de få drag vi hade är borta. Vår fångst bet av linan. Vi hade tydligen allt för klen utrustning för havsfiske. Men, om man får ännu större fiskar på en segelbåt, hur tar man hand om den? Här har vi mycket att lära.

Är det ensamt på Atlanten? Ja a, det är det! Vi har sett en roddbåt utanför Kanarieöarna och tre båtar under ett dygn när vi var i linje med Cap Verde. Häromdagen fick vi sällskap av 3-5 delfiner eller kan det vara valkalvar, hm, som var stora och ganska skygga. När vi kom närmare Barbados hadevi sällskap av två olika delfingrupper (ca 3-5). Det vi sett mest av är flygfiskar och några enstaka fåglar. Fjälllabbar och klyvstjärtade stormsvalor (tror vi) som förmodligen är på väg till södra Atlanten för övervintring. Det är allt! Utsikten är hav och vågor med variation, och sol och moln. På natten är det svart om det är tunga squalmoln, annars är det stjärnklart och den senaste veckan har det varit månsken. Det är så härligt på när det är ljust på natten, silverglitter på vågorna och stjärnklart.

Maten då? Eftersom det rullar hela tiden är det svårt att tillaga avancerade måltider med flera olika delar. På något sätt kan en tallrik hoppa iväg eller skål rulla bort, så vi har satsat på böngrytor med variationer. Det har fungerat bra. Det är mättande, går att variera och är inte känsligt för värmen, 27 grader!! Det förutsätter förstås att vi inte blandar i kött, som i vid sådana tillfällen får serveras separat eller i mat som ej sparas i värmen till nästa mål. Vi har bara en liten kyllåda där framför allt mjölkprodukter och öppnade burkar förvaras. Första dryga veckan hade vi färska grönsaker att lägga i grytan, nu är vitkålen slut och det enda färska kvar är lök och vitlök och ägg.

Och vatten? För fyra dagar sedan tog vattnet slut i tankarna för första gången. Som tur är så satsade vi på en water-maker innan vi åkte. Den gör 12 liter sötvatten i timmen av saltvatten med omvänd osmos. Vi har de senaste dagarna haft lite ström och inte kört water-makern varje dag. Strömbrist fick vi efter två molniga/disiga dagar, kursändring och genuahaveriet. Sedan visade sig att vår nya 100 W solpanel är trasig. Infästningen för kablarna var bruten. Tydligen ett vanligt fel då vi träffat seglare med samma bekymmer. Vi har helt enkelt varit tvungna att starta maskin någon timme varje dag. Ifall ni undrar – vi har nöd-vatten på flaska och i dunk men det får vänta ifall det skulle bli riktig nöd…

Hur mår motorn? Jo tack efter omständigheterna nästan ok. Det läcker in luft någon stans, men efter luftning så stånkar den fint och laddar batterierna. Alltid är det nå’t med en gammal fin maskin. Luftläcksökning pågår!

Och landkrabban med sjösjukan? Sjösjukeplåstren är ju fantastiska men i värmen, tror ni inte hon fick utslag/ hudirritation av dom. Så det vara bara att riva bort dom. Och tänk, sjösjukan var borta för den här överseglingen!

Rutinerna ombord är strikta. Åsa har 8-12-vakten, Roy 12-4 (då allt händer på natten) och John har 4-8-vakten. John bevakar även att solen går upp och ner varje dag. Roy fixar frukost och går däcksrond. Sedan är det lite allmänt fix och förmiddagsvila. Därefter lunch och eftermiddagsvila men även lite träning och tvagning. Te och middag kommer in emellan. Det kan tyckas vara mycket vila men faktum är att dyningen och vågorna påverkar kropp och sömn. Vid åttatiden börjar kvälls- och nattrutiner med vaktgång och egen tid. John löser soduko, Åsa har börjat lösa korsord och Roy pluggar franska glosor. Vi har även tid att läsa mycket.

Första kvällen på Barbados var helt underbar. Färsk, god mat och trevligt sällskap hemma hos Fonsas kusin Alan.

Ann-Charlotte, Fonsa, Roy
Ylva, Anders (pojkvän), Erik Fonsa Jr
John, Åsa, Alan

God Jul!

Massor med mat inför Atlantseglingen.

Nina och Andrietta som är i Las Palmas just den här veckan och passar på att fika med oss på bryggan.

Nina och Andrietta tog även med oss på lunch och äntligen vågade jag smaka på grillad bläckfisk med sugproppar. Den var riktigt god!

Smaskig bläckfisk!

Det har under veckan här varit sydostlig vind som blåst rakt in hamnen. Det var mycket stökigt på bryggan. Båtarna hoppade och rullade. Roy var uppe på natten och kollade förtöjningen och vissa dagar vågade han inte lämna båten.

Pollaren på bryggan höll, men en av de fasta förtöjningstamparna som är fästa botten gick av.

John, Åsas bror, har kommit ombord och ska segla med över Atlanten. Det är skönt att vara tre så att vakterna inte blir så långa.

Ola på Sola kom och sa hej då och önskade oss god seglats.

John, Ola och Roy.

Vi önskar alla en riktigt God Jul! Nu blir det tyst fram till nyår, då hoppas vi att vi är framme på Barbados.

 

Funchal – Las Palmas

Efter tolv härliga dagar och rulliga nätter lämnar vi Funchal. Hamnen  skyddar dåligt vid sydlig vind, båten rullade, det ryckte i förtöjningar och Andante studsade mot fendrarna.

Sjöresan började med en frisk sydvästlig vind, motsjö och regnbyar. Att ta på sig stora regnstället var inte att tänka i värmen. Det var bara att kura ihop sig under sprayhooden i skurarna.

Till vår förtjusning fick vi en vindvridning åt rätt håll och seglingen blev bekväm (landkrabban ombord jublade). Vi njöt av ljum nattsegling i starkt månsken.

Till vår förfäranan dog vinden strax utanför Las Palmas. Motorn har fortfarande problem med varmgång och det krävdes intensivvård för att den skulle ta oss in till Las Palmas. Nu väntar operation och behandling.

Motorintensivvårdare under arbete.

I Las Palmas hamn vajar den svenska fanan från varenda brygga. Vi är förtöjda mellan två svenska båtar, trevligt!

Dagar i Funchal

Funchal förbereder sig för julfirande. 

Vi är förundrade över hur Funchal förbereder sig för julen. Hur mycket lampor och dekorationer behövs egentligen? Julbelysning sätts upp i palmer och andra tropiska träd. Vissa av de som finns i stadens parker går att göra julgranslika.

Funchal by night utan julbelysning.
Det har hållit på sedan vi kom, över 11 dagar.

Blommorna på Botaniska trädgårdens Julstjärneträd lyser röda mot allt det gröna. Svettiga posar vi och tar en selfie.

Botaniska trädgården.

Det är ett par km uppförsbacke till Botaniska trädgården. Naturligtvis går det att ta taxi eller buss men vi ville inte missa ett träningstillfälle. Det är brant, vaderna fick sig en rejäl omgång.

Här går det brant nedför.
Vy i botaniska trädgården.

Högskolor på Madeira visar upp sig.

Planen var att besöka Funchals ”saluhall”. Döm om vår förvåning när fiskhallen var full av studenter. Universitetet visade upp sig här om dagen. Mycket handlade om mat. Miljö och robotar var andra områden som visades upp.

Roy testar en robot.
Pasta som görs nyttigare med alger.
Ölutveckling.
Hur smakar det?
Klarar vi av att sortera ut plasten? Vi var ganska duktiga tyckte vi själva…

Middag på Fado-restaurang.

Fado är portugisisk folkmusik. Vi hittade en familjerestaurangen där familjen lagade mat, serverade och sjöng. Stämningen var god. Sången ok, fast vi har hört bättre och maten var en blandad upplevelse. En del var gott annat mindre. Det var nästan som att vara i en Fellini-film, absurt.

Broderimuseet.

Madeira är känt för sina vackra broderier. Från mitten av 1800-talet och fram till 1930 var broderierna en viktig inkomstkälla för familjerna på ön.

En mor lär sin dotter brodera.
Vacker morgonrock.

Stadens gator.

I centrala Funchal där restauranger och affärer trängs är gatubeläggningen olika. Bra, det blir lättare att hitta då.

 

I hamnstråket finns många kraftfulla statyer.

Tråkiga väggar och dörrar målas gärna.

Så här ska en parkeringsautomat se ut!

Mygg i hamnen.

Myggnät måste upp för alla luckor. Här fixar Åsa nät som passar och ska hålla de små odjuren borta.

Columbus bodde några år i Funchal.

I Santa Catarina parken sitter Christofer Columbus och blickar ut över fartygen i hamnen.

Där ligger bland annat det 300 m långa kryssningsfartyget Aida Prima med sin 900 man starka besättning som tar hand om upp till 3300 passagerare.

En replika i naturlig storlek av Columbus fartyg Santa Maria med sina 18 längdmeter finns förtöjd i hamnen. Att det har hänt en hel del inom skeppsbyggnadskonsten de senaste 500 åren syns ganska tydligt.

Det är fascinerande att tänka på hur Santa Maria seglade ut i det helt okända och att många trodde att skeppet skulle segla ut över jordens kant och störta ner i en bottenlös avgrund.

I morgon avgår Andante från Funchal för att upptäcka Las Palmas.

Levada do Furado

På den västra och nordvästra sidan av ön Madeira är det fuktigt och växtligheten frodas. Uppe i de höga bergen faller det rikligt med regn. Den södra delen av ön är mycket torrare. När ön koloniserades av portugiserna i början på 1400-talet brändes skogarna på sydsidan ner för att ge plats för odlingar. Madeira betyder träd. Odlingarna krävde vatten och på 1500-talet började man bygga bevattningskaneler som samlar ihop och leder vattnet ner från bergen till odlingarna. Bevattningskanalerna kallas levadas. Längs levadan går stigar så att levadan kan underhållas. Levador byggdes ända fram till 1940. Vissa levador är populära vandringsleder. Vi tog bussen upp till Ribeiro Frio för att gå längs Levada do Furado igår den 21/11. Vi var inte de enda som ville tillbringa dagen på berget. Lokalbussarna var full av sportklädda turister. Roy tyckte det kändes som att åka skidbuss!

Här startar vi vår vandring.
Leden gick längs bergen på 600-800 m. Utsikten var bedövande.
Som tur var fanns det skyddsräcken vid de brantaste partierna.
Äldre levada som ansluter till den levada vid följer.
Vissa passager kan vara trånga.
Nu har vi kommit halvvägs.
När vi hade knappt tre km kvar och drygt två timmar tills bussen skulle gå ner till Funchal bestämde vi oss får att bestiga närmaste topp. Vi tänkte äta lunch och njuta av utsikten.
På toppen av Pico du Suna blåste det från alla håll, utsikten skymdes av buskar och på platsen stod ett förfallet utkikstorn i betong. En massa bråte låg slängt runt om. En sån besvikelse!
Nere i den frodiga eukalyptusträdzonen.
Framme!

Inblåsta på Madeira

Imorgon har vi varit på Madeira i en vecka och det har blåst från syd oavbrutet. Vi har haft behagliga 21 grader och ganska soligt fram till nu. Idag regnar och blåser det rejält, men fortfarande från syd. Prognosen för kommande vecka är sydlig vind!!!

Appen Windy visar hur vi har det just nu.
Utsikt från sittbrunnen nu på fm mellan regnskurar.

Vi behöver ett väderfönster på två dygn utan sydlig vind för att ta oss till Kanarieöarna. Det är flera båtar som ligger här och väntar. Sola från Helsingborg med Ola och Janne gör oss sällskap, likaså några franska båtar, en norsk, två tyska, en sckweitzare och några holländska.

Madeira är en riktigt fin och trevlig ö med sin grönska och eviga vår. Hamnen i huvudstaden Funchal är bekväm och ligger mitt i stan. Det går absolut ingen nöd på oss.

Middag med Ola och Janne på mycket prisvärda MadCuba som tillagar Cubansk inspirerad mat på de råvaror som erbjuds för dagen. Det är långkokt kött med ris, svarta bönor och sötpotatischips.

Bergtagen i Porto Santo

Vissa berg är oemotståndliga. Så är det med Pico Castelo. På lätta fötter gav vi oss iväg från båten mot berget. På vägen observerade vi att husen varken har hängrännor eller stuprör. Det regnar alltså väldigt sällan.

Pico Castelo.

Vägen upp bjöd på vackra vyer och lagom pulshöjande stigning. Väl uppe på toppen fanns ett naturrum (som var stängt) och en ”trädgård”. Längs bergets slutning försöker man återinplantera endemiska arter som bl.a. vildoliv, men även aleppotall, keltisk tamarisk,Johannesbröd och stenek. Planteringarna ska även bromsa jorderosionen.

I början var det fin stenlagd väg mot toppen.
Odlingar vid naturrummet på toppen.
Svettiga hann vi upp innan solen gick ner.
I diset skymtar Madeira.
Vägskyltar som vi passerade på vägen ner.
Nu gällde det att ta sig ner snabbt utan att snubbla innan det blev mörkt.

På samma brygga i Porto Santo låg Sola från Helsingborg. Ombord fanns 83-åriga Janne och hans son Ola som var på väg till Kanarieöarna. En kväll under trevliga former delade Janne med sig av sina erfarenheter från en tidigare atlantsegling till sin son Ola och oss.

Ola och Janne på Sola.

Innan avfärd till Madeira ville även vi visa att vi varit på Porto Santo. Vi hittade en slät yta nära två kända båtar, Barbasol från Göteborg och Argo som vi träffade förra sommaren på Fair Isle. I brist på målarfärg fick tjocka tuschpennan duga. Vackert, eller hur!?

Båtgraffiti.

Vi hittade även Truds signatur. Trud är en Allegro 33 som vi följer.

Porto Santo

Efter 3 dygn och 13 h med en medelhastighet på 5,3 knop förtöjde vi strax efter midnatt på gästpontonen i Porto Santo. Vi länsade alla 450 distans i vindstyrkor som varierade mellan hård bris och liten kuling. För bekväm segling anpassade vi segelytan genom två rev i storseglet och varierande segelyta med rullgenuan. Seglingen blev inte sämre av att temperaturen varierade mellan 18 och 22 grader, inget regn och stjärnklar natt med månljus.

Porto Santos marina i morgonsol.
Intressant graffiti på vågbrytarnas betongvägg. En liten fri yta ska letas upp så även vi kan visa att vi varit här.

Landkrabban, Åsa, noterade att sjösjukeplåstret fungerade. I början får kroppen en märklig känsla. Plåstret tar bort illa mående och andra obehagliga reflexer samtidigt som magen signalerar att egentligen är du riktigt sjösjuk. Efter två dygn har magen gett upp och alla sjösjukesymtom är borta.

Kommande veckas väderprognos kan sammanfattas i ett ord – motvind. Vi hoppas att det kommer ett väderfönster i slutet av veckan så att vi kan ta oss till Madeira. Tills dess ligger vi bra här i Porto Santo och går in i andante-mood….

Algarvekusten

Det är nu sex dagar sedan jag, Åsa, kom tillbaka till Portugal efter två veckor hemma i Sverige. Tiden bara rinner iväg, besöket hemma var för kort och den här veckan har vi knappt hunnit handla.

Marinan i Vilamoura

Roy mötte mig på flygplatsen. Båten låg i Vilamoura. I marinan låg stora båtar och kajen var ett nöjesfält. Efter en natt kastade vi loss och begav oss västerut. Till vår förskräckelse gick motorn varm. Vi gick ut en bit från kusten för att få vind och puttrade sedan försiktigt in till Albufeira som var närmste hamn. Roy gick igenom alla slangar, kopplingar, filter, d.v.s. hela kylsystemet. Slutsatsen blev att det måste vara termostaten. Han konstaterar ” det är kul med båt, alltid något att greja med”.

Allt finns för shoppingsugen turist.
Restaurang med havsutsikt.
Vandrarhem/hotell till salu.
Gatuskylt.

Albufeira är en mycket söt stad. Men hjälp, så turistigt! Det var mängder med stånd som sålde varor av kork, stickade tröjor eller badattiraljer på öppna platser i centrum. Det finns mängder med restauranger, flera med havsutsikt. Ett skandinaviskt vandrarhem var till salu om någon känner för att byta livsstil. Stränderna är fantastiska, rena och fina, och vattnet är kristallklart.

Det går bra att ta hissen ner till stranden.
Spännande kust med omväxlande klippor, grottor och sandstränder.

Så fort vi fick bra vind fortsatte vi vår resa till Lagos. Där fick vi ett kungligt mottagande av Håkan och Eva på Sally, en CR390 från Ljungskile, som ligger på samma brygga som vi. Långedrags 45:an, Tindra från Göteborg, med Anita och Lars, ligger också i hamnen. Anita och jag känner varandra sedan flera år genom vävkursen. Det blev mat, vin och umgänge omgående. I Lagos ligger flera svenska båtar för vintern bl.a. Lea och Anders på Zirocco som vi lärde känna i La Coruna.

Första kvällen i Lagos på en strandrestaurang. Vi väntar på mat till musik av livebandet 4 Funk. Bandet var bra, men funk blir lite jobbigt i längden särskilt vid hög volym och vi ville prata så det blev eftersits hos Håkan och Eva på Sally.

Lagos marina är riktigt bra. Restauranger och apotek på kajen, utmärkta toaletter och duschar, stor mataffär inom 10 minuter och stor båttillbehörsaffär inom 5 minuter. Stadens pittoreska centrum med affärer och ännu fler restauranger ligger också inom 5 min tack vare en gångbro tvärs över ån. Vill man vandra så ligger bergen nära och sandstranden är säkert 5 km lång. Det kan inte bättre bli för lång/länge-liggare/seglare. Allt finns. Priserna då? Helt ok så här i lågsäsong.

Centrala Lagos.
Gatumusiker sjunger för märklig staty.
Storkbon på hustak och gamla skorstenar längs vägen. Ån Ribeira de Besafrim verkar erbjuda mycket mat vid lågvatten. Storktäthetenntyder på att nativiteten är hög i området.

Mera party, nu i vår lilla Allegro. Festbelysningen är uppsatt.
Anita och Lars sitter på babordssidan och Pia och Håkan på styrbordsidan.

Imorgon verkar det bli ett bra väderfönster, en lagom nordlig vind som kan tas oss till Porto Santos, en ö strax innan Madeira. Det blir ca 4 dygn till sjöss. Med sjösjukeplåster på så kommer det säkert att gå bra även för landkrabban ombord.

Gräsänkling i södra Portugal

Efter 10 dagar till ankars i Ria Formosa är det dags att flytta på sig då väderprognosen är något ogynnsam. Närmaste bra hamn är Vilamoura som ligger 25 km väst om Faro.
Det har varit en angenäm tid vid Culatra och jag kommer att sakna:


Den 7 km långa stranden som jag haft för mig själv på mornarna.


Byns lilla huvudgata som är kantad av små fyrkantiga hus.


Och utsikten från hamnhaket där vi långseglare och längeseglare träffats.

Kontrasten är stor mot att ligga här i Vilamoura med alla restauranger och turister. Men det är kul det också.

Och i övermorgon kommer Åsa 😊👍

 

Till ankars vid Culatra i södra Portugal

Inspirerad av deltagarna i ”Mini Transat 650” seglade jag direkt alla de 180 nm från Lissabon till ön Culatra här i södra Portugal.
Ensamsegling är ganska krävande och jag undrar hur man skulle känna sig efter att i en tävling ha seglat ensam i över två veckor?
Andante ligger nu till ankars strax utanför byn på Culatra, med några minuters gummibåtresa in till hamnen. Där finns en liten affär och några små restauranger. Till det betydligt större Olhao som ligger öster om Faro, tar det ca 30 min från ankarplatsen.
Fiske är en stor del av livet på Culatra.
Det finns inga bilar på ön. Tyngre transporter utförs med traktor som tar sig fram i sanden.
Solnedgång över en sommarvarm ankringsplats.

Lissabon

Vi valde naturligtvis fel dag att gå från Cascais. När vi vaknade på morgonen var det dimma och stora vågor som orkanen Ophelia skickade. Men, bestämt är bestämt och så fort vi kommit in i flodmynningen räknade vi med att vågorna skulle vara nerbrutna. Allt gick enligt plan, möjligen kunde dimman lättat lite tidigare…..

Va!? Är det en buss eller en båt?
Imponerande monument möter sjöfarare.

Vi hade bestämt oss för marinan längst upp i floden Tejo. Dels låg det flera svenskar i hamnen, dels verkade det inte vara mycket trafik i närheten, men framför allt är det nära flygplatsen. Jag, Åsa, ska åka hem i två veckor för att titta till hus och hem.

Parque das Nacoes, Natonernas park, är ett fantastiskt flott område. Marken var ett förfallet industriområde som bebyggdes inför världsutställningen, Expo 98, och som utvecklats till ett fashionabelt bostads-, turist- och kontorsområde. Här finns stora skuggiga svalkande ytor, spännande arkitektur, skuggiga oaser och konst. Mycket lyckat!

I marinan är det tyst och lugnt. Duscharna är bra och det finns ett fantastiskt tvätteri inom fem minuters promenad. Inom tjugo minuters promenad finns ett gigantiskt lyxigt shoppingcenter med en stor matvaruaffär. Sömn, mat och tvätt är basala angelägenheter i seglarluffarlivet.

Marinan har en sluss som bara är öppen vid högvatten. Här är förklaringen (se bilden nedan) det gäller att hålla kvar så mycket vatten som möjligt. Vattnet är sunkigt då flod- och tidvatten blandas två gånger per dygn.

Delar av marinan torrläggs vid lågvatten. Där vi låg var det muddrat så kontinental parkering i dyn var inte aktuellt.
Kajkanten vid lågvatten. Trist för en i övrigt bra marina.

Ophelia vänder vinden

Hamnen börjar fyllas med gästande båtar. Alla som ska gå söderut väntar nu på att orkanen Ophelia ska passera. Hon har vänt vinden till sydväst och drar upp varmluft. Idag har vi 29 grader varmt. Vi får hoppas att Ophelia kyls ner när hon kommer över kallare vatten så allt återgår till det normala, d.v.s. nordlig vind och ca 20 grader varmt. Azorerna verkar drabbas rejält av orkanen. Hoppas det inte blir alltför stora skador.

Läskigt, men bra att kunna följa vindarna i appen Windy.

Cascais

Lämnade Peniche i tjock dimma, radar och AIS på. Tänkte att dimman lättar säkert så fort solen kommer fram. Det gjorde den inte. I ca 7 timmar puttrade vi stillsamt fram i en mellanmjölkatmosfär. När vi svängde österut för att gå in i Cascais lättade den.

Dimman lättar, oj vilka höga berg, hur nära är vi egentligen?

Där är fyren, nu är vi nära…
En stålande morgon i marinan.

Cascais, som vi inte kände till innan, visade sig vara en välkomnande, mycket fin stad med stort fokus på konst, sjösport och god mat. Allt vad en turist kan önska sig.

Roy får en uppmuntrande klapp på axeln av storkaptenen, Kung Carlos I. 
Restaurangerna bjuder på skaldjur.
Husen är vackert dekorerade, ofta med kakel.
Hattar och väskor i kork. Korkek växer bra i Portugal. Nu har vinproducenterna fått konkurrens om råvaran.
Spännande offentlig konst. Middle way, Caminho do meio, av Bogdan Rata.
Cascais är rent och snyggt. Soporna ska sorteras.
Cascais har även satsat på en vacker gatumiljö.

I morse snurrade helikoptrar och musik hördes över marinan. Det var Lissabon maraton som startade. Sträckan gick från Cascais längs havet in till Lissabon. Redan vid åttatiden på morgonen var det folkfest i centrum.

Dagens stora inköp (i en fantastiskt välsorterad stormarknad) var en tryckkokare. Ett tips från Ingela och Mats på ElinAlida. En tryckkokare är säker i sjögång och gassnål. Något så självklart som vi inte tänkt på tidigare.

Härligt, med olivolja, kryddor och bönor kommer seglingen över Atlanten att gå lätt. Tanken på alla olika tryckkokta bönor får det att vattnas i munnen, eller hur?

Äntligen seglingsvind

Igår eftermiddag kom den efterlängtade seglingsvinden. Vi bestämde oss för att utnyttja den och därmed hoppa över flera orter längs Portugals västkust. Vi fick sällskap en flock delfiner i sent på eftermiddagen.

Delfiner som leker i Andantes bogvatten i en uppförsbacke på Atlanten

Imorse utanför Peniche tog vinden slut, havet blankt igen. Vi bestämde oss för att gå in och bunkra mat och sova. En naturlig vågbrytare mötte oss. Vi tycker det finns vissa likheter med en viss ganska osmidig president. Kanske dags för nytt kreativt namn.

Trumph rock?

Peniche är en stillsam ort med knappt 30 000 invånare. Hamnen är stor med mycket aktivitet. Fisket dominerar.

Multor i hamnen.

Peniche är också känt för sina långa stränder med atlantiska surfvågor. Vi tänker inte surfa den här gången, utan nöjer oss med siesta och att låta solen värma oss i sitt-brunnen. Nu ser vi fram emot varma, myggfria nätter vilket Porto inte bjöd på. På dagen i Porto var det sommar och på natten höst, en iskall dimma svepte in på kvällen och myggen hittade oss efter midnatt.

Porto vid Rio Douro

Atlanten fortsatte att ligga spegelblank i dimma. Färden ner mot Porto blev ett kryssande mellan alla fiskeredskap. Antalet var oändligt.

Intressant byggnad som dominerar inloppet till Leixoes, Portos kommersiella hamn. Byggnaden ser ut som en skivad oljecistern tyckte vi. Portos invånare kallade den skivade osten.

Vi hade tänkt lägga oss i marinan i Leixoes som skulle vara betydligt billigare än Douro Marina närmare Portos centrum. Dröm om vår förvåning, det var fullt i lågsäsong! Alternativet blev ankring i industrihamn eller Douro Marina – det blev marinan. Det var en riktigt bra marina ; gratis frallor i båten på morgonen, disel och gasol lättillgängligt och gamla kvarter med ett flertal fiskrestauranger runt hörnet.

Med en liten färja gick det lätt att ta sig in till centrala Porto. Vilken stad! Trevlig, bohemisk, avslappnad, god mat, det finaste portvin och massor med intressant arkitektur kopplat till Portos historia. Tyvärr behöver vi ta oss söderut – andantetempo har vi inte riktigt ro till. Hösten gör sig påmind och vi behöver komma närmare Kanarieöarna. Men till Porto kommer vi att återvända och då se till att ha gott om tid.

Husfasader längs kajen.
Restauranger och barer.
Historiska centrum sett från sydsidan av floden Rio Douro.
Vid kajen ligger de båtar som fraktade portvin som bl.a exporterades till England och som bidrog till Portos välstånd redan på 1600-talet.

I skrivandes stund går vi för motor vidare längs Portugals kust mot Figueira de Foz. Skulle vi få vind i natt kanske vi seglar förbi, vi får se…..

Viano do Castelo i Portugal

Vi har nu lämnat Viano do Castelo och går för motor söderut längs Portugals kust. Atlanten är spegelblank och det är nästan ingen dyning, sikten är dålig och radarn är på. Solen tränger precis igenom dimman så temperaturen är ok, knappt 20 grader. Mobilmasterna når fortfarande en bra bit ut i havet.

Viano do Castelo var en trevlig överraskning. Bra marina och trevlig stad. Efter en lång dag på sjön och flera nätters ankring var det skönt att knyta fast båten i en lugn hamn utan dyning. Vrålhungriga gick vi till närmaste restaurang. Åsa valde något på menyn med calamaris och blev glatt överraskade över det härliga grillspett som serverades.

Basilikan Santa Luzia som ligger på ett högt berg vakar över staden. Vi tog linbanan upp och promenerade ner.

Är det solskydd eller är det regnskydd?
Imponerande hur mycket plats rosa bandet fått.

När vi kom tillbaka till båten hade grannbåten, ett tyskt par med son, börjat grilla. De bjöd in övriga på bryggan, dvs oss och ett brasilianskt-
schweiziskt par på båten Thorben. Vi hade en mycket trevlig kväll på kajkanten.

Från vänster; Susanne som startade grillen, Jakob sonen, Christiane från Brasilien, Daniel från Schweitz och Brasilien och Roy.
och så kom även Joshua med.

Thorben är på väg till Brasilien. De tar med betalande gäster. Så om någon som läser det här inlägget och sugen på att segla i naturreservatet Chapada Diamantina i Brasilien så kan detta vara ett alternativ. Ägarna till båten är mycket trevliga och sympatiska. Gå gärna in på deras hemsida www.brasilienadventure.com. Vi tror att det kan vara ett tryggt och bra sätt att få upptäcka vildmark i Brasilien.

Thorben på väg mot Brasilien.

Galiciska atlantöarna

Läng Spaniens västkust efter Cabo Finisterre kommer tre Ria med skärgård. Ria är en geografisk term för en bred flodmynning som bildats genom översvämning av floddalen vanligen från havet. Flera av de Galiciska Atlantöarna är naturreservat och tillstånd krävs för att få navigera och ankra i området. Ansökningarna kan göras på nätet. Vi fick tillstånden inom ett dygn. Det kallar vi snabb och effektiv handläggning, vilket uppskattas av de två f.d. byråkraterna ombord. Som en av byråkraterna uttrycker det; Det som är föreskrivet skola hörsamt efterföljas.

Till Isla Ons kom vi i dimma och tyvärr stannade den kvar under vårt besök på ön. Dimma är väldigt vanligt längs atlantkusten på Iberiska halvön, särskilt i juli och augusti. Så pass vanligt att det inte utfärdas några som helst varningar.

Dimma i Ria de Pontevedra
På Isla Ons finns tydliga leder att följa på ö-promenaden.
Vacker strand för nudister och en utmärkt ankringsplats.
Tydlig information om vad naturreservatet skyddar.
Fladdermushotell.
Combarro för torkning av säd.
Högsäsongen är över och mycket är stängt.

Nästa ö, Isla Cies, är paradisisk i solsken.

Mellan höga klippor låg vita sandstränder. Vi ankrade i denna fina vik.
Vattnet var klart med ett siktdjup på 10 m. På bilden syns ankarkättingen på botten fotograferad från båten.
Stopp i toalettanken. Suck! Roy är hjälten som fixar det när tidvattnet är på väg ut ur bukten.
De små prickarna i vattnet är multefiskar som äter av det som finns på vattenytan. Fiskarna är även mycket vanliga i hamnarna, de kommer i små stim.
Tydlig informationstavla och skyltar.
Playa Arena des Rodas. Stranden sett från ön.

Även Isla Cies har väl utmärkts vandringar med informationstavlor och uppmaningar att hålla sig på markerade vägar för att inte slita på det tunna jordlagret och sanddynernas växtlighet.

På väg upp till fyren.
Skrämmande höga öar.
Rejäl och hållbar rastplats.
Kontroll av ankringstillstånd.

Naturligtvis kom Guardia Civil och kontrollerade att vi hade de tillstånd som erfordrades. Andante verkar väcka myndigheternas uppmärksamhet.

Månen går upp över Rian.
Lugnt på Atlanten.

Tyvärr verkar det som att den portugisiska nordan (säsongsvind från norr) håller på att avta. Atlanten är spegelblank och vi tuffar fram i ca 5 knop i andante-tempo med vår Volvo penta. Dagens planerade mål är Viano do Castelo i Portugal.

Mini Transat i dimma

Deltagarbåtarna i den berömda segeltävlingen ”Mini Transat 6.50” passerar just nu här utanför kusten. De har varit påväg sedan 1 oktober då startskottet gick i La Rochelle. Det är en ensamkappsegling från La Rochelle till Martinique i Karibien med ett enda stopp på Kanarieöarna.

Tävlingen sker med små båtar, som endast är 6,5 m långa men hela 3 m breda i akter. De är specialdesignade och kan komma upp i höga hastigheter i medvind. Ca 70 ensamseglare, varav 11 kvinnor, är med i årets tävling.

Reglerna medger endast användande av autopilot och gps utan plotter. Det är inte tillåtet med utrustning för kommunikation som kan ge information om väder utifrån. Kontakt med person som ej deltar i tävlingen är förbjuden. Straffet för brott mot reglerna är livstids avstängning från tävlingen.

När man ser bilden från Marintrafic så är det ganska skönt att ligga till ankars här i naturreservatet vid ön Ons i dimman och inte befinna sig mitt bland alla sovande ensamseglare utanför kusten.

 

Segling söderut. Landkrabban kastar in handduken.

Målet för dessa seglingsdagar är inte mindre än att passera dödens kust, Costa da Morte, och jordens ände, Finisterre, för att närma oss Galiciens Atlantöar. Första stoppet var Ria Corme. Vi kom in ganska sent, ankrade, sov uselt p.g.a sjögång på ankarplatsen, gav oss iväg igen på morgonen. Inget bra skydd mot den rådande dyningen.

Nästa hamn Ria Camarinas erbjöd mycket bra ankring. Inne i viken var det helt lugnt och ingen dyning. Vi sov ut i två nätter, grillade och bunkrade mat och disel.

Det växte tät skog ända ner till vattnet. Pinje med inslag eukalyptusträd.
Camarinas i morgonsol.
Stilla morgon i Ria Camarinas.

Nu seglar vi i den ”portugisiska nordan” och gör god fart. Medvind är härligt!

Spirade segel i den portugisiska nordan

Landkrabban ombord har kastat in handduken i kampen mot sjösjukan. Det sägs att man vänjer sig efter några dagar. Vissa gör det säkert det, medan andra aldrig vänjer sig. Landkrabban hör till de sistnämnda tillsammans med andra segelentusiaster vi träffade i La Coruna. Men, det finns hjälp att få utan att bli helt neddrogad av sjösjukepiller, hjälpen heter skopolamin och sitter på ett plåster som sätts bakom ett öra. Halleluja, landkrabban kan äntligen njuta av segling i stor dyning och rullande båt, t.o.m. skriva logginlägg.  Det gäller dock att se upp, medlet kan ge hallucinationer och används som sanningsserum. Man vill ju avslöja allt man har mellan öronen.

Vi seglar nu längs den klippa kusten och mobilmasternas signaler når några distans ut. Så kan det moderna seglarlivet också vara – ständigt uppkopplad och ändå avkopplad.

Lämnar La Coruna och seglar söderut.

Efter åtta härliga andantedagar i La Coruna och trevligt umgänge med svenskbåtarna på bryggan känner vi att nu måste vi ta oss söderut. Lustig nog var det så att de etniska, eller kanske egentligen de språkliga grupperna, på bryggan höll ihop. Tyskar umgicks med tyskar, engelsmän med engelsmän, svenskar med svenskar och andra utan språkkompisar håll sig för sig själva.

Besättningarna från svenskbåtarna samlade hos Mats och Ingela på ElinAlida.

Sista dagen i La Coruna blev äntligen tvättmaskinerna lediga efter barnfamiljerna, men då kom även regnet. Lyckades rädda nästan torr tvätt in i båten.

Nästan som i ungdomens dagar, lägenheten full med torkande tvätt …..

Det är inte lätt att fotografera från båten när atlantdyningen rullar in.

Äntligen fyren  Hercules  på udden i La Votuna fångad på bild. Fyren är antik romersk och nästan 1900 år gammal. Den restaurerades på 1700-talet och är fortfarande i bruk.