Andante-äventyret är över

Vi försöker se ”coola” ut framför Pyrenéerna.

Andante-äventyret är nu avslutat och vi byter havets vågberg mot berg och dalar här i Pyrénées Orientales. Detta blir det sista inlägget i denna blogg. Ett stort tack till alla er som följt oss och gett uttryck för sina sympatier då ANDANTE förliste på Nord Atlanten.

Kära vänner hoppas vi ses snart. Och kom ihåg; Sitt ner i båten och ha flytvästen på!

Många kramar från Åsa & Roy

Andante gör kullerbytta och Roy blir räddad av Leopard

Efter en vecka till sjoss och med ca 1400 nm kvar till Flores drabbades Andante av en storm. Baten gjorde en kullerbytta vilket orsakade manga skador och mycket vattenintrangning. Den som ar intresserad av handelseforloppet kan lasa den engelska beskrivningen i bilagd fil. Efter tva dagar blev jag upplockad av Frontlines M/T FRONT LEOPARD och sitter nu har ombord pa vag till Houston I Texas. ANDANTE lamnades med oppna sittbrunnsluckor och ligger med storsta sannolikhet nu pa havets botten da vinstyrkor upp till 25 m/s uppmattes har ombord nasta dag. ANDANTE-perioden ar alltsa over och nu ar det dags for nasta projekt, Sommarstugebygget pa Styrso. Det kanns nastan som att vara med i Lasse Abergs gamla SOS –film. Men kara vanner, som ni alla vet, segla ar nodvandigt, sa kanske kommer jag att lasa batannonser snart igen.

Besattningen pa M/T FRONT LEOPARD tillsammans med den skeppsbrutne.

Roy tackar Kapten Sergey Chekalin for raddningen
Bild av den storm som väntat Roy om han inte beslutat sig för att överge Andante. Ett mycket klokt beslut! Där den vita pricken är bedömde jag, Åsa, att han hade varit i lördags.
Väldigt skönt att allt gick bra. I slutet på nästa vecka är Roy är tillbaka i Europa och i Ceret där jag är. Vilket äventyr….

Sent torsdag kväll (europa tid) fick jag meddelande från Roy att han funderade på att överge Andante och be om assistans. Jag bekräftade den dåliga väderprognosen och uppmanade honom att trycka på ”irben”. Tog kontakt med Erika som var ”irb”-bekräftare att vi var ute på sjön ifall vi skulle satt igång den. Erika ringde sjöräddning i Göteborg och vi kunde ha ett trepartsamtal. Så fort irb-signalen fångats upp ringde US Coast Guard och kollade att det var allvar och att insats behövdes. De ringde och meddelade när de fått kontakt med Leopard och berättade att ett flygplan och tankbåten skulle söka upp Andante. Sedan ringde de igen när Roy var ombord i säkerhet. Fantastiskt professionella och lugnande! Stort tack till USCG!

Här följer Roys redogörelse/rapport till USCG.

Rescued by a Leopard

My name is Roy Jaan I am a 63 year’s old retired captain. I served as master in the merchant navy for about ten years. Sailing has from childhood always been one of my passions. My sailing boat was a 33 feet double-ender type Allegro 33 which has a long keel. The boat-type’s design is appropriate for ocean crossing, strong built and good course stability. I was after two seasons in the Caribbean Sea on my way back to Europe. I departed from Norfolk, Virginia May 15, 2019 aiming for Ile of Flores, Azores.

May 20, my position was about 1400 nm west of Ile of Flores. The weather forecast showed that wind force 15 m/s were expected early next morning. I decided to take in the main sail and the genoa and hoist a small storm jib. I wanted to have a calm night and not change the sail-setting in darkness. After midnight, the wind force increased rapidly and I understood that this was well above 15 m/s. I had no wind instrument onboard and could thus not measure the wind force. But I saw how the white breaking tops of the waves were blowing away by the wind. This indicates wind forces around 10 Beaufort. The seas had grown significantly and the yacht was from time to time surfing down the waves. The sea-anchor needs to be launched in order to reduce the speed. But the yacht was hit by a breaking wave and turned, mast-down-keel-up, 360 degrees before this action was taken. A hatch in the cockpit was broken up by a heavy table and a solar panel which were stored in the compartment below. The yachts rotation continued to about 120-150 degrees before it stopped. The open hatch-hole was now under the water surface and a large volume of sea-water entered into to the boat. But the mast was still standing, the sails were still there and the rudder was functioning. The most urgent action was now to prevent another upside-down incident. I launched the sea-anchor connected to a 50 m line. The speed was reduced but after a few minutes the sea-anchors’ fabric broke of from its lines and I was back in a bad situation. The electricity was gone due to the sea water inside the boat and the auto helm could not be used. The wind vane was damaged and out of order. Hand steering was the only possible way to keep the stern against wind and waves in order to avoid another 360 turn. Luckily, I could use the hand operated bilge pump and the rudder simultaneously and commenced to pump out the sea water. The self draining cockpit was filled with water two times more but now the hatch was closed and no more water entered into the interior. After several hours, the wind force decreased and I could stabilize the wind vane with a rope and put it into operation again. The functionality was not very good but better than nothing. I had now time to survey the damages and evaluate the situation. It was a wet mess inside the boat. Sea-water, smashed eggs, rice, lenses etc. were all over the interior. The electricity was gone and I could not find the torch among the piles of other things. The grab-bag was disappeared from its hook and hidden somewhere under all the other things.

I was now aware that I had 1400 nm to go, no autopilot, no water maker, no navigation lights and no navigation equipment. I had a GPS in the hand held VHF and in my wristwatch. The wind vane was possible to repair but more time was required. The weather forecast expected bad weather conditions next day again. I understood, after two days without rest, I was too exhausted to perform another night’s hand steering. I had some communication (inReach) with my wife who confirmed the weather forecast from other sources. In the afternoon May 23, I decided to activate the EPIRB. 

About four hours later the deck lights from M/T FRONT LEOPARD became visible in the darkness. I placed two water proof battery lamps on deck in order to be visible. I tried a VHF call by the hand held VHF but the distance between me and M/T FRONT LEOPARD was still to long. Some minutes later, I heard VHF-communication between an airplane from US Coast Guard and the captain of M/T FRONT LEOPARD. Within short,VHF-communication was established between me and the captain of M/T FRONT LEOPARD, I was visible on radar but not visually. I lit a red flair which was thus easy to see from M/T FRONT LEOPARD. We agreed on rescue method. There was still very rough sea and to launch a rescue boat from M/T FRONT LEOPARD was considered as a very high risk. We agreed that the less risky method was to use the pilot ladder. M/T FRONT LEOPARD is a large ship, 109 000 DWT, length = 250 meters beam = 44 meters. The captain informed me that he will give me shelter from the wind before I was alongside. It was impressing to see how the captain in rough weather condition maneuvered this large tanker close up to my side without touching my yacht. A line was connected to the yacht which was hauled alongside. The mast was slamming into the ships side but the pilot ladder was at safe distance in the position of my stern. I connected the safety line provided from the crew on deck to my harness and climbed up to safety. 

Well onboard, the medical officer interviewed me concerning my health condition, checked for fever etc. I was offered a nice meal of warm food and had a warm shower and a good night sleep in a warm bed. Next day, the wind instrument showed wind force 9 Beaufort with gusts up to 10 Beaufort. It was a pleasure to sit on the bridge and look down at the big waves. The life was nice again.

Lessons learned: 

• Do not depart too early! According the original plan, I was going to depart in the end of May, beginning of June. I changed the plan when I saw a long term weather forecast showing good weather condition the next coming week. 

• Make sure that your sea-anchor is of high quality! Mine was not strong enough which took me into a dangerous situation.

• Make sure that your grab-bag not can move from its place if your boat turns up-side-down!

• Heavy things stored under hatches should be secured!

• Trust your barometer! A forecast is only what the word means, a forecast. A rapid air-pressure fall is something that is happening where you are.

Basic facts about the yacht

Name: Andante.
Type: Allegro 33, double-ender, long keel, L=9,85m B=3,3m D=1,5m
Propulsion: Sails and inboard diesel.
Communication: VHF, inReach satellite texter, AIS
Safety: Safety-harness, EPIRB, Rockets and flairs, life raft, guard-zone alarm on radar, daily weather reports (from inReach), barometer which writes and save the barograph for 12 hours.
Fresh water: Water maker, capacity 12,5 L/h.
Self steering: Monitor wind vane, Electric autopilot.

Fortsatt fantastisk färd längs AICW fram till Norfolk

Äntligen framme i Norfolk. Vi ”klappade och pussade” på motorn för att den skulle ta oss ända fram. Det gjorde den! Nu ligger vi till ankars i Norfolk. Roy kan ta sig till Azorerna och Portugal med segel, själv tar jag flyget till Frankrike. Andantes äventyr går mot sitt slut…..

Roys segling över Atlanten blir sista avsnittet. Det kan ta några veckor, minimum tre.

Färden längs AICW har varit fantastisk. Alla människor vi mött är vänliga och hjälpsamma och naturupplevelsen har varit magnifik. Detta enorma träskområde är ett mycket spännande ekosystem. Här följer bilder som illustrerar vår färd.


Vi fick sällskap ganska länge av den här filuren.
Fler nyfikna delfiner…
Stilla morgon.
Vi har sett över femtio häckande fiskgjuspar. I ett bo såg vi två ruffiga storögda ungar. Vi har sett hanar komma med fisk och krabba till honan som ruvar i boet.
Det har varit mycket knott och mygg. Men, myggnät från biltema och citronellaljus har räddat oss.
Vid ankring utanför Beaufort fick vi sällskap av vildhästar. Genetiskt är det två stammar, en från urbefolkningen och en från Europa som släppts lösa då de inte kunde föras ombord igen när européerna skulle segla hem.


Ideell förening som lyfter fram Beauforts historia. Varje hus som kunde bevisa att en viss person ägt/bott i huset fick en placket som på bilden med personens namn. Mycket eftersträvansvärt förstod vi.
Vackert byhus.
Just när vi var där var det veteranbåtsdag, alla i trä förstås.
Båtbyggare bjuder in till besök,
med musikunderhållning.


Belhaven, ett mycket välkomnande samhälle som gärna ville ha båtgäster.
Välkomstpaket och gratis tilläggning erbjöds.

Civilisationen närmar sig

Civilisationen gör sig mer och mer påmind. T.o.m. fiskgjusen tar till rep för att få ihop boet.
Bro med öppning varje timme. Det gäller att komma fram lagom, vilket kan vara svårt med en motor som bara går i ”puttringsläge”.
Små (mini) och stora bogserbåtar knuffar och drar föremål och pråmar längs vattnet.
Här fick vi vänta över en timme, järnvägen (den låga bron) hade företräde och bron var extremt långsam. Intressant att se en verksam lyftbro, vi får ju snart en i Göteborg.
Äntligen till ankars i Norfolk. Här ligger världens största marina militärcentrum med varv, bostäder och annat hemligt. Kortet togs igårkväll när många små segelbåtar var ute och nöjesseglade. Trevligt!

Nu väntar förberedelser för Roys atlantsegling och jag ska packa. Hej på ett tag!


I USA tycker man om hästkrafter. Ju fler desto bättre. Uppe på land mullrar V8-motorerna och ofta i en stor pickup. Bilen är ett måste här då det är svårt att komma någonstans med de nästan obefintliga offentliga transporterna.

Även sjöfararna tycker om att använda många hästkrafter och färdas gärna i hög fart på vattnet. Det är inte ovanligt att se mindre fritidsbåtar med över 1000 hk på akterspegeln. Bensinpriset hade fått gula västarna i Frankrike att jubla. Ca 6 kr per liter. Här finns ingen klimatångest och man gasar på med ett vänligt leende. Många har båthissar och lyfter upp båten då den inte används. De behöver inte bottenmåla, alltid något för miljön. Här på den ostamerikansks inlandsfarleden puttrar vi på med vår egen 24 hk Volvo Penta med trasig topplockspackning och använder segel så mycket vi kan medan vi håller tummarna att den ska hålla fram till Norfolk.

AICW, Atlantic Intra Coastal Waterway

Vi låg i Chaleston City Marina. Dyrt men med bra service, bl.a. så erbjöd de fri skjuts in till stan. Chaleston är en fantastiskt fin stad, de gamla byggnaderna är bevarade och stan är full av galleriet.
Historien gör sig påmind – förfärligt!
Fina gamla hus överallt!
Rent och snyggt på gatorna.
Ungdomarna som körde bussen in till stan klagade på trafiken och att det var för mycket folk i stan – de kunde inte hitta parkering! Välkommen till Europa (tänkte vi, då ska ni få se på parkeringsbrist….).
På restaurangen närmast marinan serverades jätteportioner så självklart tackade vi ja till att ta med oss resterna till båten.
I och med att in- och utklarering på smidigast sätt skedde samtidigt var vi tvungna att lämna Chaleston efter två dagar. Vi påbörjade vår resa längs AICW. Längs stränderna låg fantastiska hus som hade en lång brygga ut till vattnet med båthiss och paviljong.
Hela kuststräckan är låglänt och svämmas över av tidvatten.
Farleden är väl utmärkt. Det är mycket platt oh vidsträckt. Fösta dagen såg det ut ungefär så här.
Andra natten var vår närmaste granne ett häckande fiskgjurspar.
Sedan visade sig att den här delen av AICW var naturreservat med massor av häckande fiskgjus. En helt otrolig upplevelse! Vi såg även ett tjugotal sköldpaddor. Nu väntar vi bara på att få se alligatorer också. Vi tänker dock inte utmana ödet genom att bada….
Det känns och luktar som svensk sommar. Fåglarna kvittrar. Temperaturen går ner på natten så täckena är uppackade.
Skogen är tät längs kanalen/vattendragetssidor. Vattnet är salt och tidvattnet kan vara över en meter.
I natt ligget vi i en marina mitt ute i ingenstans. Måste bunkra disel och vatten. Men, som ni märker har marinan ett fantastiskt snabbt och bra internet..
Imorgon fortsätter vi vår färd i denna underbara miljö!

Bimini, Bahamas

Wow, vilka hus, är det så här det är i Bahamas?
Vi gled in i marinan, vi behövde klarera in… – nästan inga båtar… hmm… Hoppsan, vi hade hamnat på en privat ö, 1000 kr bara för att komma in i marinan, men eftersom de inte kunde hjälpa oss fullt ut med inklareringen slapp vi betala.
På Bimini, nästa ö, var det betydligt enklare (på alla sätt).
Vi låg i en mycket trevlig och relativt billig marina. Lustigt nog hamnade vi bredvid samma båt som vi låg bakom i Havanna. En fransk båt med sju barn(!!) som var ute på långsegling.
Kan det vara en ibis av något slag?
Vattnet är fantastiskt!
Bimini är liten ö med 1200 invånare. På södra delen där även marinan låg bodde ö-borna. På norra delen låg alla hotell och semestetanläggningarna. Folk var mycket trevliga och öppna. Alla hälsade och stämningen var lagom tillbakalutad.

Vi hade planerat att vara i Bahamas i två veckor men insåg att det är enormt stort och långt mellan öarna. Det låter hemskt, men vi kände att vi var färdiga med vackra stränder, palmer och underbart vatten. Väderprognosen lovade starka sydliga vindar i några dagar så vi bestämde oss för att ta oss upp längs USA:s östkust upp till Charleston.


Andante och Trud i Marina Hemingway utanför Havanna.
Marinan är jättestor och har egna affärer och restauranger.
Det ät inte så många båtar i marinan….
Långt där borta syns höghusen i Havanna.
Utanför vår ”tilläggningskanal” var det en väg ut till porten mot havet. Här är en bil vars ägare vill njuta av solnedgången.
Che Guevara finns avbildad över allt, en hyllad hjälte på Cuba.
Gamla amerikanska bilar blev vår taxi mellan marinan och stan. Roy var tvungen och testa hur det var på femtiotalet…. tyvärr är dagens bilar annorlunda; instrumentpanelen var fastskruvad med träskruv och V8:an var bytt till mindre dieselmotor – ljud och känsla infann sig inte….
Många vackra byggnader är bevarade i gamla delen av Havanna. Det här är Stora teatern.
Utsikt från revolutionsmuseet. Intressant hur idoliserade Che Guevara och Fidel Castro framställs.
Pampiga statyer….
Gamla brev har blivit tapet.
El Sanchodes
Det var konstbiennal helgen vi var i Havanna. En chans för invånarna som i vanliga fall inte hade råd att gå på museum och konsthallar. Den här helgen var det fri entré.
Nancy och Curt våra amerikanska vänner hade lyckats komma med på en musikresa till Havanna som deras hemstad ordnade. Curt mådde tyvärr inte så bra och vilade på hotellet medan Nancy, Roy och jag gjorde Havanna en eftermiddag.
mera spännande konst…
Här bodde den svenska författaren Fredrika Bremer. I ett brev till sin syster beskrev hon Havanna mycket målande och vackert.
Trevligt gatuliv.
Salsaorkester fanns på många restauranger och kaféer.

Vi gillade verkligen Havanna och ångrade att vi inte stannade lite längre. Stämningen i stan är trevlig och varm. Folk är glada, frispråkiga och tillmötesgående. Men vi behövde bege oss norrut..,

Santiago de Cuba

Det tog fem dagar från Puerto Real till Santiago de Cuba. Vi seglade ca tre dagar av fem i lätta vindar, övrig tid var det vindstilla och sjön låg blank. Det var fullmåne, sjön glittrade och det blev aldrig riktigt mörkt. Otroligt vackert! 

Ett spegelblankt hav….

Men, vad är det som kokar i vattnet?

Åh, mer än tio flasknosdelfiner har hittat vårt bogvatten att leka i!

Äntligen framme!

Det är skönt att ligga still vid kaj.

Marina Marlin de Ponta Gourda. Dags för hälsokontroll och incheckning på Kuba. Trud låg redan vi kaj. En läkare kom och kontrollerade vår hälsa och sedan tog den jovialiska hamnkaptenen George hand om oss.; inklarering, tull och lektion om Kubas valutor, var man kan ta ut pengar och annat praktiskt man behöver veta som t.ex. när färjan in till Santiago går.

Utsikt från restaurangen som ligger i anslutning till marinan.
Färjan in till Santiago.

Framme i Santiago.

Första gången vi besökte Santiago var det i sällskap med Pia och Hasse på Trud. Det var fullt fokus på att ta ut pengar på en CADECA (casa de cambio). Vi behövde både CUC (presos convertible) typ en turistvaluta och CUP, pesos som kubanerna använder. Sen, internetkort….. och så lunch på en trevlig restaurang. Sedan gjorde vi det som alla avråder turister från att göra – köpa cigarrer med hjälp av ”förmedlare”. Han verkade dock mycket trovärdig och köpet blev lyckat 😊

”Vanlig” kö till biografen.

Att köa här på Kuba är intressant. När man kommer till kön frågar man vem som är sist ”ultimo” och sedan behöver man bara vara uppmärksam om någon mer kommer och frågar och visa att man är sist. Sedan går köandet smidigt och trevligt, fast man har ingen aning om hur många som är före….

”Ultimo-kö” för att köpa internetkort. Hur många som är före är omöjligt att få ett hum om.

Vädret är annorlunda här jämfört med de små Antillerna. Det är fuktigt och varmt på dagarna. Det regnar vanliga regn, inte s.k. squalls dvs häftiga regnbyar med mycket vind. Nätterna är svala.

En eftermiddag var vi flera från marinan som åkte in till stan. En holländsk familj, några fransmän och så vi. Det är faktiskt huvudsakligen franska båtar i marinan. Helt oväntat så regnade det nästan hela eftermiddagen.

Våra mycket trevliga franska båtgrannar och Roy.

En studie av passerande bilar medan vi väntar på att regnet ska minska.

Flaket är en buss. Det är fullt med folk bakom det gula plastskynket.

Det är förvånansvärt lite bilar i stan. Det saknas helt enkelt både bilar och bränsle. Pedaldrivna skjutsar erbjuds, samt även häst- och muldrivna. Gamla amerikanska bilar lockar många turister och bilar med flak (utan luftkonditionering) fungerar som bussar.

Sidogata ner från gågatan.
Bred fin väg längs vattnet och hamnen, men nästan inga bilar.

Vi träffade en belevad man som erbjöd sig att svara på alla frågor om Kuba som vi hade. Det regnade så vi gick in på ett kafé. Mannen arbetade som lärare men hans lön var slut och det var en vecka kvar till nästa. Han berättade att det inte finns någon medelklass längre. Alla som arbetar med turism tjänar bra då de får tips och kan erbjuda extra tjänster mot ersättning. Han som var lärare hade inga sådana möjligheter, tjänade en bråkdel av de inom turism och han klarade sig inte månaden ut. Han sa han tjänade 13 CUC (130kr) i månaden och att en taxichaufför kan tjäna upp till 40 CUC per dag. Han menade att det inte var så här det var tänkt när revolutionen genomfördes. Vi uppfattade det här som en tickande bomb i det kubanska samhället. 

Bostäder längs berget. Kortet är taget från vägen där färgan lägger till.

Vid marinan finns två familjer som har en tvättmaskin och som erbjuder sig att tvätta, en   som arbetar i marinan och tar 10 CUC per maskin och en äldre dam utanför grindarna som tar 5 CUC.

Vi erbjöds köpa grönsaker och ägg vilket vi nappade på – glömde dock fråga vad det kostade och fick betala 10 CUC – ett fruktansvärt överpris. Kubanerna är glada, trevliga och vänliga – vi glömde helt enkelt att fråga vad det kostade. Samtidigt har vi full förståelse för att alla har det svårt ekonomiskt och att man vill tjäna lite extra om det går.

Utsikt från bryggan.
Fiskare som åker hem efter dagens fiske. Bara en av båtarna har en snurra så övriga blir bogserade.
Diselkraftverk som producerar el. Ljudet från kraftverket var bedövande. Som tur var hördes det mest när vinden låg på. Ibland kom en fruktansvärd stank av svavelväte och hade man otur så kunde nedfallet fastna på båten.
Däcket på båten som låg framför oss och nog hade legat där ett tag. Inte särskilt hälsosamt…
Lunch på Stora hotellet. Stämningen påminde oss om Egypten.
Besök i Santiagos äldsta hus som nu är museum.
Färggrann gågata.
Trevligt café mitt emot internet-köp-stället. Uppkopplingen var riktigt bra. Amazon, Garmin m.fl. siter är blockerade på Cuba vilket gör att man blir begränsade sitt surfande. Behöver jag skriva att AIS master saknas, alltså fungerar inte MarinTraffic.

Det är inslaget skrevs för ca 10 dagar sedan. Sedan dess har Roy seglat ensam runt halva Kuba till Havanna. Jag har varit hemma och begravt min mamma som nyligen somnade in helt stilla. Idag samlade jag mig för att publicera inslaget, vilket gick fort och lätt med bredband. I eftermiddag flyger jag till Havanna. Vi kommer att stanna i Havanna en fyra-fem dagar och sedan segla vidare. Vi måste lämna Kuba senast 18 april så ett stopp till kommer vi att hinna om väder och vind tillåter.

Puerto Rico

Adjö kära ”pilot” och ”Cruising Guide” som lotsat oss fram, berättat om öarnas historia och tipsat om intressanta ställen att besöka på  de små Antillerna.

Nu seglar vi in bland de stora Antillerna, som ibland kallas Spanska Virgin Islands. Första stoppet är Culebra, en liten trevlig och vänlig ö, som tillhör Puerto Rico. 

Incheckningen till Puerto Rico är på flygplatsen. Där tar en energisk och mycket tydlig kvinnlig officer emot oss. Det visar sig att med våra B2-visa kan vi inte gå direkt från Kuba till USA. Det går inte ens att flyga via USA. Nu hade vi tänkt några veckor i Bahamas innan vi eventuellt går till USA, så vi ör inte så bekymrade….

Culebra är en torr ö. De enda träden som finns är mangroveträd och planterade palmer och prydnadsträd. 

Bästa stället att förtöja gummibåten är vid restaurang ”Dinghy Dock” med mycket god och relativt billig mat, samt ett utmärkt internet. Det enda fria internet visade det sig senare…

Gummibåten har sällskap vid dinghybryggan.

Tvättstugor är fantastiskt! Medan jag, Åsa, väntade på min maskin fick jag mig berättat av ett äldre par vars tvättmaskin gått sönder, att ön har ca 2500 invånare; att öborna fick vatten och el via kabel och rör från huvudön,; att de förstördes i orkanen så elen kommer nu från ett stort diselkraftverk och vatten skeppas med båt. Kvinnan kände alla på ön då hon varit lärare på ön i 35 år. Hon beundrade Finlands skolsystem och hade läst mycket om det. Kul!

Öborna lever med ständig risk jordbävning och tsunamis. Detta är en av de trevligare evakueringsskyltar vi sett.

Här är en annan skylt, som säger ganska mycket om ägaren. Hen kanske surfar idag.

Fint med saltsjöar. Kan det rosa möjligen vara Rhodospirillum som blommar?

I Salinas på huvudön talade denna skylt om vad som gäller innanför grindarna.

Salinas fantastiskt vackra ankarplats. Inte blev det sämre av att tre sjökor en dag simmade förbi båten! Lite trötta blev vi dock när man började elda sopor och vi råkade ligga i vinddraget.

Parguera erbjöd en fantastisk ankarplats. Det var alldeles stilla vatten bakom reven. Små hus kantade vattenlinjen. Tyvärr var det helt omöjligt att komma iland. På sjökort fann vi Bahia Fosforrescente som naturligtvis krävde ett besök kvällstid. Finns det verkligen en bukt med mareld? 

Tyvärr regnade det på eftermiddagen översta ytlagret var sötvatten, men svepte vi med paddeln så fosforescerade det ordentligt. Det visade sig att fler än vi tänkte njuta av fenomenet. Vi var fyra småbåtar och en liten turistbåt mötte oss när vi var på väg ut ur bukten. Största behållningen var alla förtjusta rop från de andra båtarna. Kul!

På spaning efter mareld….

Sista stoppet var Puerto Real. Där kunde vi bunkra, tvätta och klarera ut. Allt gick mycket smidigt. Än en gång måste jag lovorda tvättstugan som informationscentral. Den här gången fick jag sällskap av en venezuelanska som bekräftade allt elände som står i internationell press om situationen i Venezuela. 

Vi var tre svenska båtar som skulle lämna Puerto Rico; Kerstin och Paul på Kerpa, Pia och Hasse på Trud och så var de vi. Kerpa skulle till Dominikanska Republiken och Trud och Andante planerade att segla tillsammans direkt till Kuba.

Äntligen i kontakt med bra internet

Vi är sedan några dagar i Santiago de Cuba. Efter US Virgin Islands var vi på Puerto Rico i ca en vecka, därefter fem dygn till sjöss förbi Dominikanska Republiken och Haiti. Vi gillar verkligen både Puert Rico och Kuba. Människorna är vänliga, varma och trevliga. Så himla trist att inte kunna prata spanska, men som tur är så går det att åtgärda. Om nätet klarar att lägga upp bilder så kommer inom kort två nya inlägg.

Ha de gott allihop och njut av vårsolen!

Restaurang nära ”wi-fi huben” med utsikt över Marina Merlin. Kommer man med egen båt får man bara gå iland på marinor här på Kuba. 😎😎

US Virgin Islands

Virgin Islands är en grupp öar där en del utgör självständiga brittiska utomeuropeiska öar, BVI, och tre lite större öar som tillhör USA. Först tänkte vi gå till BVI men fick höra att allt är jätte dyrt och att öarna börjat lägga ut bojar i vikarna och naturligtvis tar betalt. Det är fullt förståeligt men jobbigt för oss som inte har obegränsade tillgångar. Vi seglade därför direkt till St Croix (USVI). Det visade sig vara inte direkt billigt här heller. Lokalbefolkningen klagar på priserna som skjutit i höjden efter att hjälparbetare efter orkanerna kommit från fastlandet och ”strör” pengar omkring sig. Egentligen är det inte konstigt då de flesta varor är importerade och ingen vill ägna sig åt odling på dessa torra öar.

På alla seglings-siter och guider står det med stora bokstäver att man måste ha korrekt visa för att komma in och att böterna är höga. Att komma in på en helgdag bör undvikas! Vi hade förstås fel visa och kom på en måndag som var helgdag, presidentens dag. Efter fyra timmar, på immigration och en extra avgift löste sig allt och de trevliga officerarna önskade oss trevlig vistelse i USA. Det finns bara ett råd att ge till alla som vill in eller ska passera genom USA – se till att ha riktigt visum!

USVI var danskt i ca 300 år. Dannebrogen vajade stolt brevid Maltas och USVI:s flagga och Stars and Stripes.

Christiansteds historiska centrum var mysigt och småskaligt. 
En boardwalk gick längs vattnet med restauranger och affärer.

Huset har fått oväntat besök av en katamaran. Den väntar tydligen fortfarande på en kopp Gevalia.

Då det var väldigt orolig sjö i bukten bestämde vi oss för att segla ”runt hörnet” till Fredriksted. Vi, det var tre svenska båtar; Trud, Looma och Andante. 

Fredrikstads danska arkitektur möter vid kaj. 

Två kvarter in i stan syns den amerikanska stilen tydligt.

Mads på Looma är dansk och den här T-shirten visar vad jag tror många danskar idag anser.

Vi burde have beholdt dem!

I Fredriksred syntes det hur öns befolkning tog vara på öbornas talanger; de fanns ett galleri med lokal konst. Vi var där på en bokrelise där författarna presenterade sitt arbete med att rusta upp en gammal plantage. Här finns flera lokala smyckeskonstnärer, lokal bryggerier, hälsoprodukter mm.

Vi besökte en romfabrik där den destillerade, spädda, spriten lagrades i gamla hickorytunnor. Naturligtvis slutade besöket med romprovning och försäljning. Det var inte den bästa rom vi druckit, men ok för drinkblandning om man gillar drinkar. Jag köpte en svart soppa som smakade lakrits och luktade karamel ifall lakritsabstinensen blir för stor.

Rom på lagring.
Flaskorna är ordnade efter lagringstid och därmed vätskeförlust (vilket förklarar en del av prisökningen).

När kryssningsfartygen kommer in förvandlas stan. Den i vanliga fall öde stranden är full av solbadare.

Alla affärer är öppna, musik spelas av riktiga orkestrar och strandpromenaden är fylld av marknadsstånd.

Andante till ankars med kombinerat sol och regnskydd. Solskyddet är ett absolut måste.

Äntligen lyckades jag fånga en sköldpadda på bild. Varje dag simmar de flera förbi båten. När vi snorklade såg vi tre betande sköldpaddor, tre rockor, en bläckfisk och fantastiska koraller som växte på gamla pirstolpar.

St Martin

St Martin är en ö och två länder. Syddelen är nederländsk och norra delen är fransk. Vi ankrade i den lite enklare franska delen. På den nederländska delen finns alla stora båtar och kryssningsfartygskajen. Ön är inriktad på shopping och lyx. Om man har lyckan med sig kan man utmana den på casino.

Fregattfågel som äter av grannbåtens brända toast. Som vanligt ( jo faktiskt) har vi en sköldpadda som simmar förbi för att beta dagens lunch – dock omöjlig att fånga på bild.

I systerbåten Trud serveras bubbel,

Pia fyller år! Grattis!

St Martin drabbades hårt av orkanerna 2017. Trots förväntningarna som står inskrivet i superyachtens namn ” Utopia” drabbades delar av paradiset hårt. Spåren efter orkanerna är tydliga;

Stränder spolas bort,

taken blåser av,

ibland finns det bara en kaklad vägg kvar.

Vi stannade bara några dagar på St Martin. Här vinkar Roy farväl till de europainfluerade öarna. Nu bär det av mot US Virgin Islands.

Åsa blir tyvärr fortfarande sjösjuk när vind och våg kommer för om tvärs. Nu ska nya knep till för att slippa bli drogad av sjösjukepiller eller plåster. Kan akupressurband hjälpa? Vet inte, vinden kom akterifrån hela seglingen till St. Croix som är nästa mål.

Nattsegling i månsken.

St Barthélémy

Sitter nu på St Martin och njuter av lyxen som består av tvättmaskiner som tvättar med varmvatten. Vi har samlat på oss mängder med smutstvätt och vad är lyx i Karibien? Jo när man efter en dryg halvdag med tvättmaskinsljud ackompanjerat med radioreklam och musik kan få sova i rena lakan. Härligt. Medan vi väntar på att tvätten ska bli färdig så tänker vi tillbaks på vistelsen på Saint Barthelemy.

Tänk att det kan vara njutningsfullt att sitta i denna miljö.

Lyx fann vi på St Barthelemy som är en tax free ö. Hit försöker man locka rika amerikaner och européer till exlusiv shopping.

Vill man lukta gott och vara vacker så finns allt som behövs i St Bart.
Huvudstaden Gustavia har många välskötta shoppingvänliga gator.
Mitt i centrum vid superyachterna finns förtöjningsplats för dingen.
Den svenska fanan vajar framför kommunhuset. Det känns att vi går på historisk svensk mark. Ön såldes till Frankrike år 1878 av kung Oscar ll. Oscar vi förlåter dig aldrig😢
Symbolerna i öns vapen beskriver vilka som har haft den i besittning. De tre liljorna – Frankrike, De tre kronorna – Sverige, Maltesekorset – Malteserorden.
OUANALAO på vapnets banderoll är det inhemska namnet på Sankt Barthélemy.
Det finns skyltar med de gamla svenska gatunamnen på många ställen i Gustavia.
Även andra skyltar på svenska kan ses lite här och var.
Det är uppenbart att Bartheleméerna känner en viss stolthet över öns svenska historia även om svenskarna också deltog i slavhandeln.
Besättningarna på Trud och Andante luncherar på stan.
S/Y Trud är en Allegro 33 precis som Andante.

Det finns en hel del vilda landsköldpaddor på ön.
Under vår biltur på St Bart fick några sköldpaddor lyftas bort från vägbanan.
Men vad är detta? Ett klockspel? Nej det är låneaskoppar för de som ska ner på badstranden.
Helgonen hedras i form av avbilder på framträdande platser med dekoration av koraller.
Visst liknar detta helgon moder Svea lite grann?

Tre länder och fyra öar

 Tillbaka på Les Saintes med Stephan och Lena. Ön bjuder på en försmak av karnevalen som kommer på fettisdagen.

—————— ///////// ——————

De senaste veckorna har vi tillbringat på öarna Antigua, Guadeloupe, Les Saintes och Dominica.

Trots att öarna ligger nära varandra är de som olika världar. Dominica är en ö-stat som har en svag ekonomi. Ön drabbades hårt av orkanen Maria år 2017 då det mesta av jordbruket slogs ut. På stora delar av ön såg vi skogar där träden brutits av.
På Dominica möttes vi av Titus som som fungerade som en lokal eventförmedlare.
Vi valde en heldagstur runt ön där vi färdades i ett fordon som sett sina bästa dagar.
På turen besökte vi en liten chokladfabrik där ägaren visade oss sitt chokladhantverk.
Ett vattenfall besöktes där den som önskade kunde ta sig ett dopp. Stephan kunde inte motstå frestelsen. Hans huvud sticker upp i fallet.
Lunchen intogs med en hänförande utsikt över Atlanten sittandes på stenhårda bamburör. En kokosdrink med bland annat kanel, ingefära och lagerblad avnjöts innan maten.
En del restauranger på Dominica är ganska enkla.
Resan gick vidare från Dominica till Antigua med ett kort stopp på Guadeloupe för snorkling och proviantering.
Antigua är ett seglingsmecka där superyachter ligger sida vid sida. Det är en ganska lyxig miljö med matchande priser. Ön har 365 badstränder och man kan alltså välja en ny strand året runt.
Talisker Whisky Atlantic Challange är en roddtävling med start från Gomera (Kanarieöarna) till Antigua. Två målgångar bevittnades av Andantes besättning. Vi hade av en slump ankrat alldeles nära målgången.
Båtarna rors av lag på 1-4 personer. En del av båtarna tillbringar över 50 dagar till sjöss. Rekordet är 29 dagar. Vi såg att de med nöd och näppe kunde gå när de kommit iland.
Uppe på Shirleys Heights är det barbecue med steelband på söndagskvällar.
Andantes besättning knatade upp till kullens topp till fots. Det rådde en festivalliknande stämning där uppe och ölen smakade extra gott efter den svettiga vandringen.
Stephan och Lena tog oss de ca 40 distansen från Antigua till Deshaies på Guadoloupe.
Där firades Stephans 60-årsdag (ja han är faktiskt så gammal).
Stephan och Lena säger ”hej då” och reser hem till Frankrike. Vi ses i sommar!

Les Saintes och Basse-Terre

På Les Saintes väntar de bruna pelikanerna (Pelicanus occidentalis) på fiskrester. Stackars fåglar, de är fula och de flyger osmidigt. De är mycket vanliga och ändå är det här första gången vi fotograferat dom på nära håll.

Här sitter en och väntar på middagen som simmar förbi.

Härligt med bananer i trädgården.

”Kaktusträd” som imponerar.

Färgstarkt längs husväggen.

Här kommer kryssningsfartyget som med ombord har Erikas svärföräldrar Elisabeth och Herbert. Vi fick en trevlig och välsmakande eftermiddag tillsammans på en lokal restaurang där vi satt på en strand med fötterna i sanden. Det bor två svenskor på denna lilla ö med ca 1500 invånare. En av dom tipsade oss om restaurangen.

Nästa stop är Marina de Rivière Sens vid huvudstaden Basse-Terre på den sydliga huvudön. Roys kusin Stephan och hans fru Lena mönstrar på. Efter bunkring av vatten och mat seglar vi söderut igen mot det pittoreska Les Saintes.


Les Saintes

Andante ligger nu på redden utanför Terre de Haut som är centralort i ögruppen Les Saintes.
Dessa små vulkanöar bjuder på många bergstoppar med fantastisk utsikt. Det är långa pulshöjande stigar upp till topparna. Men det är mödan värt.
Pittoresk, är en bra beskrivning på östaden. Det är mycket puls och aktivitet längs stadens huvudgata.
Många av flanörerna är dagsturister från Guadeloupe som besöker öns vackra stränder och äter lunch på någon av de många små restaurangerna innan de tar eftermiddagsbåten hem.
Det 27-gradiga vattnet är kristallklart och inbjuder till bad och snorkling. Det finns rikligt med fisk som fångas med kastnät ända in till land.
Kommunhuset (La Mairie) pryder den centrala delen av staden.
En stor del av fordonsflottan är elektrifierad. Det finns ingen golfbana men många golfbilar.
Ett problem som uppstått de senaste åren är den ökande mängden av sargassotång som driver iland på stränderna. Det tros bero på de pågående klimatförändringarna. Tången är ett hot mot sköldpaddorna som får svårare att hitta lämpliga stränder för att läggs sina ägg.

Andante går norrut

Den ordinarie besättningen finns nu ombord på Andante och det är dags att lämna Martinique och vulkanen Montagne Pelée bakom oss för att forsätta resan nordvart.
Tillsammans med besättningen på Trud besökte vi vulkanmuséet i Saint Pierre.
Muséet finns i en byggnad som ger en illusion av att sväva i luften. Den ska enligt uppgift vara jordbävningssäker.
 Utställningen handlade till stor del om år 1902 då hela Saint Pierre med sina ca 30 000 invånare utplånades på några minuter då vulkanen fick ett utbrott. Hemska bilder.
Vi har nu kommit till ögruppen Les Saintes som fick sitt namn av Columbus när han upptäckte den på Allhelgonadagen år 1493. Vi ankom i mörker sent på kvällen. Det var ett skådespel att se ljussättningen på båtarna på redden.
Centralorten, Terre de Haut är en fantastiskt mysig liten östad. Här stannar vi några dagar innan vi går vidare mot Pointe à Pitre på huvudön  Guadeloupe.

Gott Nytt År önskar Andante

För precis ett år sedan, på nyårsafton, anlände Andante till Barbados efter tre veckor på Atlanten.
Nu befinner sig Andante till ankars i lä av Fort Saint Louis i Fort de France på Martinique.

Vi, jag och John, har just njutit av år 2018 sista solnedgång över Karibien.