Tobago Cays, Mayreau och Union Island

Vi närmar oss Tobago Cays sent på eftermiddagen. Vädret är fint och det blåser inte särskilt mycket. Planen är att ligga innanför World’s End Reef. Men, väl framme kände vi att det var för oskyddat och sjön var för stökig. Att lägga sig längre in i bättre skydd var inte att tänka på. Det var fullt!

En skog av master vid Tobago Cays.
En av Tobago Cays öarna. Visst ser det härligt ut?

Vi fortsatte till den närmaste större ön, Mayreau, som egentligen är liten, ca 2,5 km2. En riktigt söt och trevlig ö. Att Trud och Ladybird också låg i Saline Bay där vi ankrade gjorde vistelsen extra trevlig.

Grillad lobster med hemlagade tillbehör på strandens restaurang. Gott!
Anders och Berit från Ladybird, och en lokal musiker står för underhållningen.
Bar och restaurang på ön.
Bar med rastafokus.
En nästan öde lugn strand på öns östsida. Tobago Cays syns vid horisonten.

Mer döda koraller än sand…
Getter betar så fort det finns lite gräs.
På väg tillbaka till båten.

Efter några dagar kände vi att Tobago Cays lockade på oss. Tobago Cays består av fem små vulkanöar omgivet av ett stort korallrev.

Utsikt över reven mot Tobago Cays.

Vid 10-tiden gav vi oss iväg så att så många som möjligt skulle hinna lämna området, och vi skulle hinna ankra innan området fylldes på med nya båtar framåt eftermiddagen. Mellan öarna Petit Rameau och Petit Bateau var det gott om plats och ankaret bet ordentligt.

Ankrar intill katamaranarmadan.
Samma båtgranne som i Mayreau. På stranden syn Tobago Cays restauranger…

Vattnet är otroligt klart och fint. Första snorklingsturen gjordes på sydsidan av Petit Bateau. Riktigt trevligt, såg en hel del stora koraller och små stim av färgglada fiskar. Det bådade gott och vi såg fram emot att snorkla vid det stora revet.

Där är förbjudet att ankra vid revet. Området bevakas av Marine Rangers. Det finns massor av stora bojar för båtar och små bojar nära revet för gummibåtar. Döm om vår förvåning, vi blev bestörta, större delen av revet var dött. Så sorgligt!

Vi såg flera sköldpaddor som betade av sjögräset på de sandiga bottnarna. Sköldpaddor simmade även mellan båtarna som låg ankrade. En stor rocka hade grävt ner sig i sanden strax intill vår båt, ögonen och den långa smala stjärten syntes tydligt.

Vi stannade bara två dagar på Tobago Cays. Området är spännande och vackert. Självklart vill alla seglare besöka det….

Union Island blev vårt sista stopp i St Vincent Grenadinerna (öarna som tillhör St Vincent). Vi ankrade i Chatham Bay som ligger på öns västsida och är en skyddad ankarplats med fin sandstrand.

Vi behövde röra på oss. På sena eftermiddagen när solen inte stod som högst gav vi oss iväg med solhattar och vattenflaska. En usel grusväg ledde upp till öns huvudvägar av betong. Kartan hade vi glömt. Tänkte att vi kom ihåg ungefär hur vägarna gick. Vi hade ingen lust att vända för att hämta den. Vi beslöt att gå i en timme och sedan vända och gå tillbaka för att inte riskera att behöva gå sista biten i mörker. Dessutom hade vi bara dragit upp gummibåten på stranden utan att låsa fast den då vi inte hittade något lämpligt ställe att fästa kedjan i. När vi gått i en timme var vi framme i Ashton, en by mitt på öns sydsida. Det såg ganska trevligt ut, folk umgicks och pratade med varandra. Tyvärr kändes det inte särskilt välkomnande. Vi funderade, gick det inte en väg tillbaka parallellt med den väg vi kom? Vi bestämde oss för att testa. Vi fick sällskap av två pojkar som var kusiner.

Pojkarna som slog följe med oss. De visar hur man äter frukten på Tamarindträdet. Man äter ”såsen” som omger fröna i skidan. ”Såsen” smakar sötsurt, riktigt gott och fräscht. ”Såsen” används vid matlagning, inom den traditionellla medicinen och för att putsa metall. Ur fröna kan man pressa ut olja.

Vi trodde att pojkarna tyckte det var roligt att prata med två främmande människor. Så naivt! Folk är fattiga och vi är en vandrade penningpåse. Vi gick längs vägen utefter sydkusten. Vägen slutade tvärt, mitt i skogen ganska nära bukten där båten låg. Det började skymma. Pojkarna hade inte sagt ett ord om att vägen tog slut i ödemarken. Dessutom ville de ha dricks för att de gjort oss sällskap. Suck! De fick några EC dollar, de hade ju visat hur man äter Tamarind. Den äldre pojken som var talesperson för dom båda tyckte att de fick för lite dricks, men de fick nöja sig med det de fått.

Karta över Union Island. Det var inte alls som vi kom ihåg det!

Vid vägens slut försökte vi hitta en stig ner till bukten, men nej, det var bara att ge upp. Det var mycket brant och skogen var tät. Mörkret skulle snart falla. Som tur var hade Roy spelat in vår vandring i sin sportklocka. Med hjälp av inspelningen hittade vi vår väg tillbaka. I ljuset från ficklampan i Åsas mobil tog vi oss ner för grusvägen genom den mörka skogen och fram till bukten där Andante låg ankrad. Vi hade gått 16 km, halva sträckan i mycket rask takt. Vi var trötta, svettiga och lite sura på oss själva för vi brutit mot våra regler; se till att ha karta, vänd i tid så att du aldrig behöver gå i mörker och håll dig till första planen.

Nere på stranden var det mörkt. Månen syntes inte. Skulle vi behöva simma tillbaka? Var gummibåten kvar? Öborna är fattiga, stölder förekommer i skydd av mörkret och en gummibåt är värdefull. På stranden finns en restaurang och en bar. I restaurangen var det fullt med ungdomar. Det låg massor av gummibåtar nedanför i sanden. Vår gummibåt skulle ligga närmare baren i mörkret. Var är den? Jubel! Båten låg kvar. Vilken tur! Lättade vätskade vi upp oss i strandbaren innan vi rodde ut till Andante. Efter ett härligt svalkande bad och mat under stjärnhimlen, sov vi mycket gott.

Morgonen därpå klarerade vi ut i Clifton, huvudstaden på ön. Seglade vidare i härlig undanvind till ön Carriacou som tillhör Grenadas Grenadinerna.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *