Bergtagen i Porto Santo

Vissa berg är oemotståndliga. Så är det med Pico Castelo. På lätta fötter gav vi oss iväg från båten mot berget. På vägen observerade vi att husen varken har hängrännor eller stuprör. Det regnar alltså väldigt sällan.

Pico Castelo.

Vägen upp bjöd på vackra vyer och lagom pulshöjande stigning. Väl uppe på toppen fanns ett naturrum (som var stängt) och en ”trädgård”. Längs bergets slutning försöker man återinplantera endemiska arter som bl.a. vildoliv, men även aleppotall, keltisk tamarisk,Johannesbröd och stenek. Planteringarna ska även bromsa jorderosionen.

I början var det fin stenlagd väg mot toppen.
Odlingar vid naturrummet på toppen.
Svettiga hann vi upp innan solen gick ner.
I diset skymtar Madeira.
Vägskyltar som vi passerade på vägen ner.
Nu gällde det att ta sig ner snabbt utan att snubbla innan det blev mörkt.

På samma brygga i Porto Santo låg Sola från Helsingborg. Ombord fanns 83-åriga Janne och hans son Ola som var på väg till Kanarieöarna. En kväll under trevliga former delade Janne med sig av sina erfarenheter från en tidigare atlantsegling till sin son Ola och oss.

Ola och Janne på Sola.

Innan avfärd till Madeira ville även vi visa att vi varit på Porto Santo. Vi hittade en slät yta nära två kända båtar, Barbasol från Göteborg och Argo som vi träffade förra sommaren på Fair Isle. I brist på målarfärg fick tjocka tuschpennan duga. Vackert, eller hur!?

Båtgraffiti.

Vi hittade även Truds signatur. Trud är en Allegro 33 som vi följer.

4 reaktioner till “Bergtagen i Porto Santo”

  1. Hej på er!
    Vilka fantastiska bilder. Ser ut som ni fick en härlig vandring. Jättekul att få följa äventyret på håll. Idag har snön lagt sig som ett vitt täcke över Närkeslätten.
    Allt gott
    Maria

    1. Hej Maria! Vad roligt att du följer oss på vårt äventyr. Jag tror vinter i Närke kan vara nog så äventyrligt också med paddling och långfärdsskridskor m.m. Ha de gott!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *